Är du kär i mig ännu Klas-Göran?

Happy blogg.

2007-06-22T21:08:00.000+02:00

Jag pratade med soc i måndags.
Hon ringde mig.

Sa att hon tänkte föreslå att de lägger ner utredningen.
Att det bara verkade vara en kommunikationsmiss.

Jag sa att det var ungefär vad jag kände också.
Att hade vi vetat att det här förväntades av oss så hade vi såklart gjort så.
För det är inte så att vi är oengagerade,
vi visste bara inte.

Hon sa att de inte fått det intrycket heller.
Och att det på mötet ju kom fram att inte heller de någonsin försökt kontakta oss.

De trodde inte att Rebecca hade det dåligt på något sätt.
Eller att vi var dåliga.
Alls.

Det var så skönt!

Men det skönaste var när hon sa att för att undvika såna här situationer i framtiden,
så skulle vi försöka ha lite mer direktkontakt med fritids,
och inte bara genom Rebecca.
För: "Det är inte så vanligt att barn är lika duktiga som Rebecca är i hennes ålder."
Jag svarade att jag vet,
men att hon alltid varit sån.
Så duktig och ansvarsfull.

Hon sa att hon förstod det,
att de såg det.

Så skönt.
En sån lättnad.

Inte bara trodde de inte att vi var elaka mot henne.
Utan de såg dessutom vilken pärla till dotter jag har.

I´m happy!

Nu ska jag bara fundera på om jag ska lämna allt bakom mig,
och låta fritidsledaren komma undan med sitt beteende.
Eller om jag ska ta tag i det,
på vilket sätt det än må vara.

Well.
Glad Midsommar!

Snutt.

2007-06-22T21:07:00.000+02:00

They say memories are golden,
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.

Neverending story.

2007-05-25T23:00:00.000+02:00

How to do?

Rebeccas fritids"fröken" övergår sina befogenheter något så totalt.

Det började ju med att han tog in hennes bästis mamma för att prata enskilt.
Han frågade henne om hur Rebecca hade det hemma, vad hon trodde o.s.v.
Jag hade väl egentligen inget emot det,
eftersom jag tänkte att han skulle få höra från någon som känner oss och Rebecca.
Men fortfarande så låg det utanför hans område.
Han borde inte ha gjort,
och hade ingen rätt att göra det.
Detta var innan vårt möte.
Och han förnekade att det ens hade hänt.

Sen nu för ett par veckor sedan berättade Rebecca att han pratat med en av hennes fritidskompisars mamma om "utredning" och "anmälan".
Hon hörde inte att det var oss de pratade om,
men jag kan inte tro att det finns sådär jättemånga som samtdigt är under utredning,
och även Rebecca kände på sig att det var vi som diskuterades.

Nu igår pratade Rebecca med sin bästis.
Då berättade bästisen att fritids"fröken" hade sagt till hennes mamma att Rebecca inte var hemma för att hon är sjuk,
hon äter ju inte ens medicin. (?!?)
Detta trots att han i onsdags sa till Rebecca att hon borde stanna hemma på torsdagen eftersom hon hade ont i örat och de skulle ha friluftsdag.

Det känns verkligen som att han kör en privat hatkampanj mot oss.

Varför kommer jag nog aldrig få veta.

Vad jag gjort vet jag fortfarande inte.

Och vad jag ska göra har jag ingen aning om.

Prata med rektorn?
Självklart.

Prata med soc, som har utredningen?
Har redan skrivit ett mail som jag ska skicka så snart jag pratat med Rebeccas bästis mamma om exakt vad han sagt.

Men mer då?

Polisen?
Anmäla för vad?
Förtal?
Är det det?

Han kränker ju oss något så totalt!

För nu spelar det liksom ingen roll vad den här utredningen visar.

För i deras ögon,
de han pratat med,
och de, som de han pratat med, har pratat med,
o.s.v,
kommer vi ju alltid att ha en stämpel.
No matter what.
Och det tar inte så lång tid för ord att spridas.
Undrar om han fattar vad det är han gör?
Undrar om han bryr sig?

Jag skulle så gärna vilja veta vad han har emot oss.
Men han är en falsk,
lismande,
idiot.
Faktiskt!

Så det kommer nog aldrig hända.

Jag vill att han ska "straffas" för att han gör som han håller på med.
Vill att han ska få veta att han gjort fel.

Han har ingen rätt.
Han har ingen anledning.
Han är bara dum!
Varför?

Jag blir så arg!
Inte ens ledsen längre.
Utan fly-jävla-förbannad.
På en satans idiot,
som inte tvekar till att förstöra andras liv,
bara för att han vägrar erkänna sina misstag!

Skulle inte du?

(Ni anar inte,
att ens behöva skriva det här gör att jag känner mig skyldig till något.
För man får inte en anmälan på sig utan anledning.
I vanliga fall.
Men det här är fan allt annat än vanligt.)

I´m tired.

Rebecca

2007-04-27T20:08:00.000+02:00

Jag tycker faktiskt, någonstans i allt det (faktiskt) patetiska med Rebeccas fritids socanmälan, att det är lite tragikomiskt.

Helt enkelt för att man inte vet,
om man ska skratta eller gråta.

För den oinvigde:

Vi fick hem ett brev från soc.
De hade blivit kontaktade av Rebeccas skola.
Det stod i brevet, att soc fått en anmälan från skolan, om att de var oroliga för Rebecca.

Jag ringde handläggaren,
och fick veta att anledningen till anmälan var att Rebecca hade sovit över/velat sova över hos någon kompis. Och ofta ville följa med kompisar hem efter fritids.
Eeh, jaa?
Svarade jag bara
Och jag fattade noll.
Jag började tillochmed skratta när hon berättade det.
Jag hade gått omkring jätteorolig i en hel halvtimme medan jag väntade på att de skulle ringa upp mig,
och blev så lättad när jag insåg, att det bara var det.

Jag försökte anstränga mig för att se det konstiga i det.
Men tänkte att jag säkert skulle få veta mer på mötet vi bokade in.

När jag pratade med handläggaren på soc, så tyckte hon att det var konstigt att fritids inte hade pratat med oss om detta, då det är kutym att göra så.
"Har de inte pratat med er alls?"
"Inte ett ord.
Det här brevet är det första jag hört om att något skulle vara fel."

Ja, det var konstigt.
Jag undrade också över varför.
Om det var vettigt att skicka en anmälan till soc utan att ens försöka prata med oss först?
Om vi gjort något, som gjort att de inte vågade prata med oss.
Eller om Rebecca visat på något sätt att hon inte mådde bra.
Undrade hur de kommit på tanken,
att det är något att oroa sig för,
att Rebecca ville vara med kompisar,
istället för att vara hemma med bara oss vuxna.
För jag fattade inte.

De som aldrig varit där, kan nog aldrig sätta sig in i den situationen.
Förstå hur det känns när man läser det där brevet,
när man får, svart på vitt, att någon tror att du inte tar hand om ditt barn!
Det spelar ingen roll om man vet att de har fel.
Det gör ont att de ens tror.
Och självklart kryper du in i dig själv för att förstå varför.

Alla dessa tankar som kommer, bara snurrar och mal.
Ingen ordning.
Vad har jag gjort?

Socanmälan,
det är ändå rätt stort.
För att de oroar sig över att Rebecca vill leka med kompisar?

Kanske var det för att jag visste att hon har det bra,
som jag inte förstod,
varför de oroade sig.
Jag hade märkt om hon inte mådde bra.
Och de också.

Hade de sett något som jag missat?

Jag försökte ta det till mig.
Uppenbarligen så var det ju allvarligt för dem.
Försökte se det ur deras synvinkel.
Se vad som är oroande med att hon vill leka med kompisar.
Som att det var något ovanligt.
Försökte se det hemska i att,
"Hon vill följa med kompisar hem."
Men det gick inte.
För jag fattade inte.
Jaa?
Klart hon hellre vill vara med kompisar än hemma med bara två vuxna,
som hur mycket de än anstränger sig,
inte har i närheten av samma fantasi som ett barn.
Det säger väl sig självt?

"Hon har frågat om hon får sova över hos andra."
Jaa?
När jag var liten,
så sov vi över hos varann så mycket vi bara kunde,
så ofta vi fick,
jag och mina kompisar.
Varför är det fel?
Får man inte?
Det är en kul grej,
i första hand.
Varför göra det till något annat?
Vad är oroande med det?

De vet ju att hon bor i en annan stadsdel, så att hon måste fråga "hemmis",
i skolan.
Och inte kan göra som de andra i skolan,
bara gå förbi och knacka på.
De vet att hon är ensambarn,
att hon inte har någon att leka med annars.
Vad hittar de för annan anledning.

Vad har jag gjort?

Anyhow.

Moving on.
(Jag blir bara så yvig när jag blir upprörd!)

Vi var på möte med soc.
De läste upp den anmälan de fått in.
En del av den stämde,
ja, hon brukade följa med kompisar hem,
ja, faktiskt rätt ofta eftersom hon inte har någon att leka med hemma och inga kompisar i området.

Andra delar vet jag inte riktigt var de kom ifrån.
Att hon hade med sig sovkläder "i princip dagligen" för att hon hoppades få sova hos någon, var taget ur luften. Hon har sovit hos sin bästis typ 3 gånger, på skoldagar, under dessa år.

Och att en förälder pratat med fritids om att "Rebecca blir inte ens hämtad när hon är här", var rent löjligt,
då det var de som erbjöd sig att komma med henne,
när Marcus ringde för att kolla när han skulle hämta henne.

Vi förklarade för dem att visst var det så, att hon ofta följde med kompisar hem,
men att vi inte tyckte det var konstigt alls,
med tanke på att hon inte hade några vänner här och på att vi nog inte går upp emot andra barn.

De berättade att de inte visste mer än det som de hade berättat för oss,
men att de pratat med Rebeccas fröken också,
och att hon inte hade märkt på något sätt att det skulle vara något med Rebecca.
Hon var inte orolig alls.

Sen kom soc på hembesök.
Fick se hur vi hade det,
vår "naturliga miljö".
Och så var det meningen att någon av dem skulle prata med Rebecca. (Det kändes dock positivt, när jag frågade om de skulle prata med henne, och de sa att det inte behövdes.)

De var jättegulliga,
tjejerna som hade vårt "ärende".
Vettiga,
och engagerade.
Precis såna människor som borde jobba med detta.

Så det blev lite jobbigt.
Att ifrågasätta.

För inte någonstans var jag arg på dem.
Tvärtom tyckte jag att det var jätteskönt att se att de faktiskt tog tag i de anmälningar som de fick in.
Att de verkligen verkade bry sig.
Underbart att de var såna som sköter sitt jobb så som man önskat att alla som jobbar på soc borde göra.
De var helt suveräna.

Och våra ifrågasättningar gällde ju inte dem, eller hur de hanterade det.
Men det var ju de som fick ta frågorna.
Trots att de egentligen inte hade något svar.
Det var ju de som var MGN, den minsta gemensamma nämnaren.
Och trots att vi fick veta allt de visste,
så försökte man få fler svar.
För att man ville veta.
För att man inte förstod.
För att man hoppades på att de hade alla svar.
Eller åtminstone en förklaring.
Även fast man visste att de inte kunde förklara,
för det var inte de som var oroliga.
De visste inte mer än vi visste.

Vi kände att vi ville få svar,
som vi inte kunde få från dem,
så de bokade in ett möte med skolan.
Så att vi kunde bli av med lite frågetecken.

Men frågan är om vi inte bara fick fler frågor.

Vi träffade fritidslärarna, rektorn, skolsyster, och de två handläggarna från soc.

"Det verkar som att hon inte vågar gå hem själv"
fick vi höra.
Som ett slag i magen.
De tror att vi är dumma mot henne?

"Jag tycker inte att det är konstigt att hon vill följa med kompisar hem, där vi bor har hon inte en enda kompis, och vi är nog inte så roliga att umgås med, så jag förstår inte varför det är konstigt?"

De kunde inte tänka sig att det var för att hon ville vara med sina kompisar?
Och inte för att hon inte ville vara hemma?

På vilket sätt verkade det som att hon inte hade det bra?
Mådde hon dåligt?
Missade vi något?
Vad såg de som inte jag såg?

"Nej, vi tror inte alls att ni är elaka mot henne hemma, det var inte så vi menade",
sa de,
när jag ifrågasatte den meningen.

Inte?
Vad annars kan man mena med att påstå att "Det inte verkar som att hon vågar gå hem själv"?

Varför kunde de inte svara ens på den lätta frågan?
De anmäler att hon inte verkar vilja gå hem,
men har ingen anledning,
och ingen oro för att hon inte har det bra hemma?

Logik?

Åh vad jag önskar att jag kunde bevisa.
Jag vill bara att de ska veta att jag är bra!

Varför ser jag inte vad de ser?
De måste ju se något?

Har jag gjort fel när jag behandlat henne som en jämlike?
Tvingar jag henne att vara vuxnare än hon är?
Fast jag aldrig ens höjer rösten?
Har jag för höga krav på henne?
Men jag kräver ju inget.
Ser hon det som krav ändå,
för att hon vet att jag förväntar mig att hon är den duktiga tjej hon är?
Om jag uppmuntrar,
kan det ses som att jag kräver?

Vad ser de, som jag inte ser?

Ser de inte vad jag ser,
tjejen som alltid är glad,
positiv,
ansvarsfull,
och duktig.
Hon som är bäst i skolan,
och som är otroligt vettig, för sin ålder?

Är det det som är felet?
Tror de att jag skrämmer henne till att vara väluppfostrad?
Är hon så ovanligt ansvarsfull för sin ålder,
att det måste vara något som är fel?

Vad ser de som inte vi ser?

"Hon leker med Malin, sin bästis.
Men när hon inte har Malin där,
så försöker hon inte etablera kontakt med de andra barnen".
Säger han, fritidsledaren,
i ena andetaget.
För att i andra,
säga att om hon inte kan följa med Malin hem, så försöker hon få följa med någon annan.

Hur det nu går ihop.
Hon som inte vill etablera kontakt?

"Hon sitter hellre med de vuxna då,
är jättebra på vuxenkontakt,
och på att umgås med vuxna."
Säger han,
som att det är något negativt?

"Sitter gärna i knä.
Och kramas och så."

Ja?
Är det farligt?
Det är ju inte så att hon hoppar upp i knäet på främlingar,
hon tycker om dig.
Läser du in mer i det så sitter nog problemet mer i ditt huvud än någon annanstans.

Om du tycker det är jobbigt att umgås med barn,
att en del barn väljer ditt sällskap framför de andra barnens,
så kanske inte fritids är så bra val att jobba på?

"Det verkar som att hon är ute efter en fadersgestalt."
Säger han sen,
och bevisar bara,
hur lite de vet.
Om vår familj.
Samtidigt som det bevisar,
vad det är de tror.
För de kan ju inte veta, hur otroligt bra Marcus är.
Att Rebeccas pappa,
inte är ute ur bilden.
Att Rebecca har både sin pappa, och Marcus,
som fadersgestalter.

Att de bara chansar så?
Att de ens har mage att kasta ur sig en sån sak,
framför "fadersgestalten",
som de antyder, rätt plumpt, inte är tillräckligt mycket där för Rebecca.
Trots att de,
om de visste något alls,
skulle tycka att bättre plastpappa kan man inte ha.

Men de vet inte.
Och det är väl det som är problemet.

"Det kan inte vara så att hon vill umgås med dig för att hon tycker om dig?
För att hon tror att du tycker om henne?
Oavsett vilket kön du tillhör?"
Undrar jag.

"Jo, så kan det såklart vara."
Svarar han.
"Vi har flera barn som är såna."

Så vad är problemet?

De pratade om att det kunde vara farligt att hon var så social,
för att det fanns dumma människor som kunde utnyttja det.

Och dumförklarade därmed Rebecca totalt.
Tror de inte att hon vet bättre än så?
Att hon är vettigare än så?

Hon vet att hon inte får prata med främlingar.

Vad tror de om mig?

De pratar om att de aldrig träffat mig.
Och jag förklarar att jag inte ser någon anledning till att Rebecca ska vara på fritids till klockan 6, som är den tidigaste tiden jag kommer hem från jobbet,
bara för att jag ska kunna hämta henne på fritids.

De tycker att vi är så dåliga på att kommunicera.
Säger att "det normala är att föräldrar hör av sig,
och visar intresse för sitt barns skolgång.
Men du har aldrig ens ringt."

Jag svarar att det kanske är vad som är normalt för dem.
Men för mig,
är det normalt att skolan/fritids hör av sig om det är något som inte är bra,
eller något som jag behöver veta.
Så jag förstår inte varför jag ska behöva höra av mig till dem.
Inte för att jag är dum.
Inte för att jag är ointresserad.
Utan för att jag var övertygad om att mitt sätt,
var "normalt".

"Så du tar för givet att om du inte hör något,
så är allt bra?"
Ifrågasätter han.

Och ja.
Det har jag gjort.
Fel av mig?

Jag har sett det som självklart,
att om det skulle vara något,
hända något,
eller de undra över något,
så hör de av sig.

För mig är det normalt.

Så har jag trott att det går till.
Har aldrig ens funderat över det.

Men bara för att det inte är så de anser att det ska vara,
så dumförklarar de en.
Så bestämmer de att jag inte bryr mig.

Bara för att vi har olika åsikter om var upplysningsansvaret ligger?

"Vi är rädda att hon får ta lite för mycket ansvar, för sin ålder."
Säger de också.
Utan att förklara närmare.
Hur de menar.
Eller hur de kommit fram till det.
Eller vad de anser att hon får ta ansvar för.

Lätt att svara på den då?

Jag höll självklart inte med.
"Det enda ansvar hon behöver ta,
är att hon sköter sig själv på morgonen.
Och det har hon valt själv att göra.
Hon vill inte gå upp tidigare, med oss."

Rektorn, som också var med på mötet,
höll med oss där.
"En 8-åring klarar att sköta sig själv på morgonen, om det är vad hon vill."
Sa hon.
"Ja, och Rebecca är 9."
La jag till.

Alla dessa saker la de fram,
utan belägg,
utan ens att förklara sig.
Utan att utveckla vad de menade.

De la fram det som sanningar.
Undrar om de ens trodde på det själva.

Rebecca har alltid varit lillgammal,
det borde de veta?
Hon har gått hos dem i 3 år.
Hon har alltid varit den som tar de andra barnen "under sina vingar".
Den som är "stor" och som får höra "titta på henne, varför kan inte du".
Hon har alltid varit stolt över att vara den duktiga,
den som folk tar som exempel.
För att hon trivs med det.
För att hon vill.
Inte för att vi tycker att hon ska.

Vad vill ni,
vad ser ni,
vad tror ni?
Vad har vi gjort för fel?
Vari ligger oron?
Oro för vad?

Är det vårt fel att hon är så "mogen" för sin ålder?
Mår hon dåligt för att hon får veta att hon är så himla smart och duktig?
Blir hon pressad av att vara det, av att vara en förebild?
Ska vi inte säga hur duktig hon är?

Vad ska vi göra då?
Vad vill ni?

Kan ni inte försöka tro på, att vi gjort ett bra jobb,
när Rebecca växte upp,
så att hon blivit den ovanligt vettiga lilla tjej som hon är?
Kanske tillochmed ge oss lite cred,
för att vi lyckats hitta en balans,
som gör att vi inte ens behövt bråka med henne,
för att få henne såhär ansvarsfull?
För att vi faktiskt gjort rätt?

Nej,
klokare blev vi nog inte.

Fick inte ens svar på vad de var oroliga över.
Den enda vetskapen jag hade med mig därifrån,
och den känsla som dröjde kvar,
var att allt detta,
var enbart för att jag inte visat intresse.
Något som bara är sant i deras ögon.

Varför de inte hade kontaktat mig,
eller försökt ta det här med mig innan de tog det såpass långt som att anmäla,
det fick vi heller inget svar på,
såklart.
Och när vi ifrågasatte varför han dragit in Rebeccas kompis mamma på ett rum,
för att diskutera oss,
och Rebeccas hemsituation,
trots att de lämnat ärendet till soc,
så att de skulle göra en utredning.
Så svarade han att han inte alls gjort det.
Han svarade aldrig på om han alltså menade att hon ljög.

Det känns så sjukt.

Så trött.

Orden krullar ihop sig och meningarna dansar lambada.
Jag har så mycket att skriva, men lika förvirrad som det här anmälan är, lika förvirrade blir mina tankar.
Det finns ingen röd tråd.
Jag hittar ingen logik.
Känslor och tankar svämmar över,
och då orden likaså.

Osammanhängande?
Då kan du ju tänka dig hur mina tankar ser ut.

För jag fattar ju inte!

Jag får inget svar på vad det är de är oroliga för.
Inget svar på vad vi kan göra för att skingra oron.
Men känner att jag måste bevisa för dem att de har fel.
Klarar inte av att veta att de tror så illa om mig, när de borde tycka tvärtom.

Tänk inte på det Ullis, säger alla.
Du vet ju, att du är bra.
Släpp det, och oroa dig inte.

Men så länge jag inte får veta vad jag gjort för fel,
så kommer jag nog inte kunna släppa.
För jag är osäker på om det kan vara "ingenting",
när de uppenbarligen ser nånting.
De måste ju tycka det iallafall,
även om de inte hade någonting att komma med på mötet.
Även fast de inte kunde peka på något konkret,
utan bara kom med massa påståenden,
som de inte ens behövde förklara i detalj.
Eller ha något belägg för.

Förvirrad!

Jag är bra.
Det finns inget dåligt som jag gjort.
Rebeccas uppväxt har varit bra.
Och hon mår inte dåligt.

Jag vet.
Jag vet!

Men, kan de inte berätta?
Så jag får veta, vad jag har att motbevisa?

Bara jag får veta, så kan jag ju bemöta det.
Får jag inte veta,
så kommer jag aldrig kunna sluta tänka.

Det är säkert så att de inte sagt varför,
för att de inte ens själva vet det.
För att deras anmälan var lika obetänkt,
som de påståenden de kom med på mötet.

Men om det är så,
så är det fan bara elakt.

Jag kom att tänka på en sak.
Det är lite lustigt,
egentligen.

Rebeccas fröken,
säger att Rebecca är en supertjej.
Hon har aldrig har sagt rakt ut, att Rebecca är bäst i klassen,
men "det är lustigt vad barn märker sånt själva."
Hon tycker att så som vi är,
så borde alla familjer vara.
Och att vi gjort ett bra jobb.
Att vi är bra.

Detta samtidigt som fritidspersonalen
tror att vi missköter henne.
Att vi inte prioriterar Rebecca.
Och att vi inte visar något intresse för hur hon har det.
De tror att vi är elaka/lassar på henne för mycket ansvar/hon saknar en manlig förebild och jag vet inte allt vad det var.

Det är lite svårt att förstå,
men det är samma barn de ser.
Trots att vad de ser, skiljer sig så markant.

Och den enda skillnaden,
mellan dem,
är att Rebeccas fröken,
har träffat oss,
sett oss tillsammans med Rebecca.

Det hade inte fritidspersonalen.
Innan detta möte.
Och nu efteråt,
så känns det inte så himla relevant,
att göra ett bra intryck.

Tyvärr.

Undrar om de ens pratade med henne.
Rebeccas fröken?

Och de säger att vi är dåliga på att kommunicera.
När det är de,
som velat träffa oss.
men inte tagit kontakt?

Medan vi tagit det som självklart,
att vi skulle få reda på,
om det var något som inte stod rätt till.
Att de skulle höra av sig,
om det var något vi behövde veta.
Och därför inte har sett någon anledning till att höra av oss.

Logiskt?

De har velat oss något,
men inte tagit kontakt.
Vi har inte velat dem något,
så därför inte tagit kontakt.

De har varit oroliga för hur Rebecca har det hemma,
men inte tagit kontakt.
Vi har vetat att hon har det bra,
så inte ansett att vi behöver ha någon kontakt.

Och det är vi, som är dåliga på att kommunicera?

Det stör dem att jag tänker annorlunda?

Bara för att det stör dem, att vi har all kontakt direkt med Rebecca, via hennes mobil.
Bara för att det stör dem, att Rebecca är så ansvarstagande och "mogen".
Bara för att det stör dem, att vi valt att jobba, framför fritids "föräldrakvällar".
Betyder det att vad vi gör är fel?
Betyder det att deras sätt att se på saken, är enda sättet man KAN se på saken?

Bah.

Ni ser hur förvirrad detta gör mig.
Jag vet varken ut eller in och trasslar in mig i mig själv.

Jag vet att vi gjort ett bra jobb.
Alla som känner Rebecca vet det.
Alla som känner oss vet det.

Jag menar,
titta på henne!

Hon har ju mer vett än en normal tonåring.
Hon är så mycket smartare och "mognare" än jag någonsin kunnat drömma om.
Hon är snäll, ansvarsfull, smart, och hänsynsfull.
Hon har så bra inflytande på andra barn att folk ber att hon ska vara med, så att hon kan "visa hur det ska vara".

Fan, jag har den perfekta dottern.
Och därför måste jag ha gjort fel?

Jag fattar inte!

Är hon så speciell, att ni måste tro att det finns en hake?

Newsflash.
Hon är verkligen så underbar som hon verkar.
Och jag har gjort ett bra jobb!
Hon har frihet under ansvar,
och det har funkat.
Hon har alltid fått veta inte bara att saker är på vissa sätt.
Utan även varför.

Det har funkat!

Sluta få mig att tvivla på mig själv!

Du kan inte hitta ett snällare sätt att uppfostra ett barn än det här.
Du kan inte få ett barn att tänka själv, på ett bättre sätt.
Du kan inte ha en mer harmonisk uppväxt, än hon haft.

Alla vet det.

Kan jag få fortsätta veta det!

Kan jag få fortsätta låta henne vara den hon är,
utan att ni ska tycka att det är fel,
för att hon inte passar in i den mall ni har,
över hur fritidsbarnen "ska" vara?

Kan hon få vara den perfekta dottern,
utan några hakar?

Bara för att hon helt enkelt är det?

Ärligt,
Jag vet inte vad de ville på mötet
Jag vet inte vad det var de var oroliga över.

Och ändå är jag orolig som fan.
För att de på något sätt.
Ska komma fram till att jag är dålig.
För att de vill det.

Vad vet jag, om vad fritidspersonalen säger till soc,
när inte jag lyssnar?

För jag vet att Rebecca är en ovanlig liten dam.
Och eftersom de tycker att det är "fel".
Så kanske de kommer fram till det.

De kan ju inte veta.

De känner oss inte och har inte varit med.

Det enda de har är mitt ord.
Och om de inte tror att jag är en bra förälder,
så känns det inte som att det väger så tungt.

De har pratat med folk som känner oss.
Som jag fått lämna som referenser.
Men om de tror jag är dålig,
så kan de lika gärna tro att jag bett dem ljuga.

Vad vet jag?

Kan inte det här bara vara över nu?

Så att jag kan få andas igen?

(Jag är inte dålig, jag vet ju det!
Så varför tror jag att de kan komma fram till det?)

Hemlis.

2007-04-05T12:27:00.000+02:00

Hej bloggen.
Du är mitt andningshål,
du vet det va?

Till dig säger jag sånt som jag inte annars säger.
Jag behöver inte hålla allt inne och bara le för dig.
Som alltid annars.

Jag tycker om dig bloggen.
Du ger mig ny luft i mina lungor.
Och du tar all min "skit" utan att klaga.

Du är bra att ha bloggen.
Utan dig skulle jag nog vara knäckt.
Jag vet det.

Jag är ingen talare bloggen,
jag är en lyssnare.
Men nu är det du som lyssnar på mig.
Och jag är tacksam bloggen,
för att du finns.

För det kankse ÄR så att jag överreagerar på mammas beteende.
Men du låter mig.
Och det behöver jag.
Hon menade säkert inget illa,
men måste man mena illa för att såra?

För jag BLIR verkligen så ledsen.
Och om jag blir ledsen,
så kan väl ingen annan säga till mig,
att vad jag känner är fel?

Varför gör hon såhär?
Och varför låter jag henne?

Jag borde vetat bättre.

2007-04-05T10:40:00.000+02:00

Vad ville du ha ut av samtalet mamma?
Trodde du jag skulle bli glad mamma?

"Hon sa att de skulle lägga ner utredningen."

Men mamma lilla.
Mig kvittar det hur många utredningar som är igång.
Jag vet vad som hände.
Där.
Då.
Jag vet det mamma.

Det läskiga är,
att det vet du också.
Du var också där.
Eller hur mamma?

Och ändå ringer du mig.
Och tror att jag ska vara tacksam.
För att hon lägger ner en anmälan som bara består av lögner?
Vad ska jag tacka för mamma?

Hennes lögner.
Dina lögner.
Era förbannade jävla lögner mamma.

Ditt samtal idag syftade bara till en sak.

Och den var, tvärtom vad du trodde, att jag blev förbannad.
Du har alltså mage att fortfarande, indirekt, kalla mig för lögnare?
Mig?
Du var där, och du kallar mig för lögnare mamma?

För fan mamma.

Det är ju så att man skäms.
För att vara en del av dig.

Ta er jävla polisanmälan och kör upp den i röven mamma.
Skit ska skit ha.
Mamma.

Gnällblogg, det får bli så.

2007-02-04T11:46:00.000+01:00

Jag satt hemma hos en kompis, hennes dotter hade haft kalas som Rebecca var bjuden på, och Marcus skulle jobba halva natten så vi skulle sova kvar.

Då ringer S, helt förstörd.
Jag blir också helt förstörd, eftersom jag inte kan hjälpa henne, eftersom jag inte är där.

Hon hade hoppats att jag var i stan, säger hon mellan alla snyftningar.
Hade hoppats att vi kunde komma och hämta henne, säger hon mellan alla gråtattacker.
"Jag får inte stanna kvar här, han säger att jag måste dra härifrån."

Jävla gris!
HAN ville ha mer sprit. Så HON får ge sig iväg på cykeln för att hämta.
Hon halkar omkull med cykeln på isen 3 gånger på vägen, slår sig så illa att en taxi stannar och säger att hon borde åka till sjukhus.
Nej, det går inte, jag måste hem säger hon, och stapplar vidare.
När hon kommer hem tycker han att det dröjt för länge.
Säger att hon varit med någon annan. Att hon ska försvinna därifrån nu.

Jävla gris!
Han vet att hon aldrig ens skulle våga efter hans 14 år av förtryck.
Han vet att hon aldrig skulle.
Och lik förbannat så får han henne att må dåligt.
När hon är iväg för att springa hans ärenden.
För att han inte orkar lyfta sin feta röv och underhålla sin alkoholism.

Jävla gris!
Hon har varit hans dörrmatta i 14 år. Och han har inte ens vett att uppskatta det.
Allt får hon göra utan att ens få något för det. För att han tycker att det är så det ska vara. För att han lärt henne, att hon finns för att passa upp på honom, för att lyda honom och för att leva för honom.
Hon har tagit hand om deras tre barn helt själv.
Hon har tagit hand om lägenheten helt själv.
Hon har passat upp på honom och hans "vänner" när de haft "fest".
Alltid.
Hon har lytt honom.
För att han tycker att det ska vara så.
Hon har raderat den som är hon, för hans skull.
Han knäpper med fingrarna, och förväntar sig att hon lyder.
Vill han vara själv, då får hon se till att ha någonstans att vara.
Vill han att hon ska vara hemma, då går hon inte utanför dörren.
Hon får inte ens träffa sin familj när hon vill, hon får vänta tills han tycker att hon vill.

Han har tryckt ner hennes redan dåliga självkänsla i skorna.
Varför vill man göra så?
Hon är kuvad, gör allt för att behaga, för att inte störa honom.
Hon får höra honom berätta hur sexiga andra tjejer är, hur snygga de är och vilka fina bröst de har.
Varför vill han göra så?

Hon skulle dra därifrån sa han.
Så hon ringde mig, och jag ringde efter någon som kunde hämta henne.
När R, M och M´s sambo kommer hem till S för att hämta henne, då har han ångrat sig.
Hon ska ingenstans!
R är livrädd för honom, berättar hon sen i telefon. Han var så hemsk, säger hon.

Hon hade nog inte fått åka, om det inte vore för att polisen kom. R hade ringt en kompis som hade ringt dem. Och de kom precis i tid.

Jag är livrädd för honom berättar S för polisen ute i trappen, när de tar ut henne för att prata. Han har sagt att han kommer döda mig om jag lämnar honom. Våra barn är rädda för honom.
Hon gråter när hon berättar vilket helvete de har. Hon gråter och säger att hon inte ens vill leva, att det enda som betyder något för henne är hennes barn och om hon dör så kan mamma ta hand om dem.
Dina barn är viktigast för dig, säger polisen. Då ska du leva för dem. Anmäl honom för olaga hot och kontakta kvinnojouren. De kan hjälpa dig. Vi ser ju att du inte mår bra.

Det viktigaste nu är att ni stöttar henne, säger polisen till R. Och att hon inte träffar honom själv. Hon behöver stöd nu.

R skjutsar S, M och M´s sambo hem till M. Med en väska med kläder, och S yngsta son, den enda av dem som var hemma. De andra 2 var hos hans mamma. De ska komma imorrn.

Kan ni hjälpa mig att hämta mina saker när ni kommer hit? Frågar S mig sen när vi pratar. Jag ser till att hans mamma är där då för då vågar han inte göra något.
Klart vi kan, säger jag. Självklart kan vi det!
Men S, gå inte tillbaka till honom, han gör dig inte lycklig, han ger dig inget utan han bara tar. Du mår inte bra med honom.
Nej jag vet, säger hon. Jag ska inte gå tillbaka.

Och jag hoppas det.
Jag hoppas att hon är så stark som hon tror och att han inte lyckas guilttrippa henne.
Jag hoppas att hon tänker på hur hon mår, och på deras barns rädsla för sin egen far. Jag hoppas att hon tänker på att han aldrig kommer att ändra på sig, att han aldrig kommer få upp hennes självkänsla och få henne att leva. För han vill inte det.
Jag hoppas hon tänker på att allt han kommer säga för att bevisa att han var dum, att han ångrar sig och att han inte kan leva utan henne, bara är ett sätt att få henne tillbaka, och inte alls sanning.
Jag hoppas att hon vågar tänka på sig själv nu, sig själv och sina barn.
Jag hoppas att hon bestämt sig för att inte tryckas ner mer. Att hon bestämt sig för att hon är värd så mycket mer, att han aldrig har gjort något för att förtjäna henne.
Hon vet ju det!

Jag hoppas att hon kommer göra den där polisanmälan och att hon är lika modig och vågar berätta allt för Kvinnojouren när de ringer. Att hon inser att hon inte gör fel, att hon inte alls är dum.
Hoppas hon inser att deras barn kommer leva upp när inte han finns där och kräver "respekt"
Om hon inte kan tänka på sig själv, att hon tänker på dem. Då vet hon att detta är rätt.

Jag hoppas.

Jag hoppas också att hon vågar vara öppen och prata. Om allt och ingenting.
Att hon inte stänger inne känslorna och mår dåligt inombords.
Hoppas också att hon vet hur många hon har runtomkring sig som bryr sig och vill hennes bästa. Och som för länge sen insåg att hennes bästa inte är, aldrig har varit, och aldrig kommer bli han.

Jag hoppas hon inser att den ensamhetskänsla hon kommer känna inte är för alltid, att den kommer gå över och att hon då faktiskt kommer må bra.
Att hon inser att hon är värd att börja leva för sig själv nu, och inte bara finnas för någon annan.

Snälla S, gå inte tillbaka, no matter what!
Han är inte värd dig.

Hitta tillbaka till den som är du.
Ta tillbaka ditt liv.
Se dina barn leva upp.
Känn hur bra det känns att få bestämma själv.
Ta tillbaka ditt självförtroende och din självkänsla.

Han har tagit 14 år av ditt liv. Han har låtit dig vara ensamförälder i ett förhållande till alla era barn.
Visst räcker väl det?

Ta hand om dig nu, och var egoistisk.

För det är du värd!

Tack Tonårsmorsa,

2006-08-30T15:52:00.000+02:00

(http://blogg.aftonbladet.se/33)

One morning the husband returns after several hours of fishing and decides to take a nap. Although not familiar with the lake, the wife decides to take the boat out.
She motors out a short distance, anchors, and reads her book.
Along comes a Game Warden in his boat.
He pulls up alongside the Woman and says:
"Good morning, Ma'am. What are you doing?"
"Reading a book," she replies, (thinking, "Isn't that obvious?")
"You're in a Restricted Fishing Area," he informs her.
"I'm sorry, officer, but I'm not fishing. I'm reading."
"Yes, but you have all the equipment. For all I know you could start at any moment. I'll have to take you in and write you up."
"If you do that, I'll have to charge you with sexual assault," says the woman.
"But I haven't even touched you," says the game warden.
"That's true, but you have all the equipment. For all I know you could start at any moment." "Have a nice day ma'am," and he left.

MORAL: Never argue with a woman who reads.
It's likely she can also think.

Bildbevis.

2006-08-24T15:13:00.000+02:00

(Systeryster som fotat som vanligt, (www.operfekt.net))

Bara kollar. Hur det blir.

Googlism.

2006-08-24T13:07:00.000+02:00

GOOGLISM!

– Ulrika är en cool människa - You bet!

Ulrika är friskvårdsansvarig på Rimbo Leisure Center sedan ett och ett halvt år tillbaka – Inte riktigt. Jag jobbar som receptionist på Swebus, men nära nog!

Ulrika är utbildad barnskötare – Nej, jag gillar inte ens barn. (Oj, sa jag det där högt?)

Och visst, säger Ulrika, är det tufft att växa upp och vara annorlunda. – Ja, så det var därför jag växte upp och var normal!

Ulrika är egentligen en otålig person, som har bråttom. – Fast bara ibland. Mest vill jag bara sova!

Ulrika är statsvetare och har arbetat med forskning och internationella relationer samt att hon även arbetat som reporter och nyhetsproducent. – Ojojoj, nu ger ni mig mer credit än jag är värd. Men go on! ;)

Dessutom är Ulrika involverad i AKAD - Akademin för Konstärlig forskning. – Involverad i ni-sa-vaddå?

Ulrika är även engagerad i forskning kring Arkitektur och (radio o tv). - -harkel- Vet ni något som inte jag vet?

Ulrika är obegripligt tung. – INTE ALLS! Nu är ni elaka.

Det är tydligt att Ulrika är mycket förtjust i Jessica. – Jo, ja, vem är Jessica? Är hon förtjust i mig? ;)

Om inte Ulrika är blåst så är hon väldigt duktig på att spela blåst. – Nej, nu måste ni tagit fel på person. Jag råkar vara YTTERST oblåst!

Ulrika är 24 år och har varit i Lund sedan vårterminen 2001. – Nästan rätt! Eller, helt fel faktiskt. Jag är 27 och har aldrig varit i närheten av Lund!

Ulrika är en av Sveriges framgångsrikaste idrottare genom tiderna. – Ojoj, jag visste inte att en bronsmedalj i hoppallsvenskan div III (ridning) gav en sådana fina vitsord! ;)

Ulrika är din granne. Eller så har ni gått en konstkurs ihop. – Fast det beror ju på vem du är! Om du är min granne så stämmer det. Annars är du ute och cyklar. Någon konstkurs känner jag inte till.

Den modernaste lekparken i kommunen finns i Ulrika. – Nämen?!? Vad är det ni säger? Ska jag betraktas som en levande lekpark? Nej vet ni vad!

Ulrika är född 1937. – Inte ens i närheten, 1979 var det faktiskt!

Ulrika är 35 år gammal. - 1979 (nittonhundrasjuttionio) var det ja!

Ulrika är helt rätt. – Åh, vad gulliga ni är!

Ulrika är mamma till tre barn. – Faktiskt bara ett barn. Om man kan räkna alltså.

Ulrika Är jättesnäll. – Japp japp!

Ulrika är ingift i en advokatfamilj. – Är det något du glömt berätta för mig Marcus?

Ulrika är ovanlig på så sätt att hon utövar häxkonst och praktiserar ceremoniell vit magi. - Abrakadabra, simsala.. Nej, nu har ni tagit fel på person.

Ulrika är körtjejen som alltmer kliver fram i eget rampljus. – Hmm, hade ni hört så skulle ni ångra att ni sagt det!

För Sverige har och är Ulrika en viktig kugge i relationerna med So-Honbu och Japan. – Jajjamensan! Min styrka ligger i att jag inte har en aning om var stället ens ligger!

Ulrika är inte medlem av någon allmän grupp. – Nej, inte veterligen iaf. Varför det nu skulle vara intressant?

Ulrika är medlem i Enhet. – Men, jag sa ju att jag INTE var medlem i någon allmän grupp!

Ulrika är också ansvarig för vapenexporten. – Jo, så att nu gäller nolltolerans. Inga vapen åt något håll!

För Maria och Ulrika är partnerskap mycket viktigt. – Jo, fast inte tillsammans. (Vem f-n är Maria?)

Ulrika gillar att dricka massor av te. – Aah, te är GOTT!

Ulrika är här! – Tekniskt sett är jag HÄR! Men om du också är här så stämmer det ju! ;)

Unika Ulrika är ett projekt som startat. – Projekt och projekt. Jag har ALLTID varit unik! Här behövs inget göras.

Även om jag inte sett så mycket av Ulrika, tycker jag att hon verkar vara vettigast. – Det har du rätt i, du verkar vettig!

Tycker egentligen att Ulrika sjunger j-ligt bra. – Då måste du ha grava hörselproblem.

Ulrika tycker att testerna som de transsexuella får göra är förnedrande. – Jo, fast så himla insatt är jag ju inte. Men är de förnedrande så håller jag med!

När det gäller bibelkunskap i allmänhet i samhället tycker Ulrika att det är dåligt ställt. – Tillochmed så illa att jag själv inte kan ett smack i frågan!

Ulrika tycker att hon vid det här laget skaffat sig en ganska god inblick i hur Jägareförbundet fungerar. – Ja, de skjuter.. Djur! Djuren får ONT!

Men det finns något i yrket som veterinär som Ulrika tycker är tråkig och det är att behöva avliva djur. – Det var därför jag aldrig blev veterinär! Klokt av mig.

Ulrika tycker om att vara snygg. – Självklart! Det tror jag alla gör!

ulrika. på väg mot målet. – Målet? Med mat? Nej, nyss varit på lunch, mer på väg IFRÅN målet då!

Carin och Ulrika tycker jag är snyggast i bandet. – Det har du rätt i, fast mest BARA Ulrika, visst?

Hej Ulrica, tänker på dig när jag sitter här vid datorn och besvarar mail ifrån mina medlemmar. – Åh, vad snällt av dig! Men är det inte bättre att tänka på DEM?

Ulrika tänker i sitt första kapitel – Och sen fortsatte jag med det av bara farten!

Ulrika tänker köra vidare på Barbie-temat även kommande säsong. – Oj! Spännande! Jag som inte ens gillar Barbie.

Ulrika tänker inte ge sig – Alldeles riktigt. Jag har ju alltid rätt!

Ulrika, 33 år – Feeel! Alldeles nybliven 27-åring.

Vem fn är Ulrika Jonsson? – Jaaaaag ju!

Men jag tycker vi ska åka till Indien! skrattar Ulrika ironiskt – Neej, det har jag faktiskt aldrig sagt. Och jag vet inte ens hur man skrattar ironiskt!

Men ack nej, det gör icke vår Ulrika, för hon kämpar för kärleken. – Med näbbar och klor!

"inte kissa just där snälla lilla musen" tips? /Ulrika. – Oj, det där måste jag ha varit full när jag sa?

Det har körts rally i Ulrika. – HYSSJ! Vissa saker är faktiskt PRIVATA!

Det har skrivits både det ena och det andra om Ulrika och Ulrikas framtid. – Det är dock bara det positiva som är sant!

Hej igen Ulrika! Jaså ni ska till Hua hin du och din mor? – Nej? Aldrig ens hört talas om. Nu ljuger hon för dig!

Ulrika mår illa och vill kräkas. – Inte för tillfället, kom igen när det är sant så stämmer det!

Och varför skulle Ulrika vara snygg och ‘cool’ med håret hängandes i ansiktet? – Helt enkelt för att jag ALLTID är snygg och cool?

Ulrika misstänkte, att hon blivit drogad på en nattklubb i Göteborg. – Nej, det har jag inget minne av, jag kanske blev drogad? ;)

Du får förestå vår köttbutik Ulrika, Vill du inte gifta dig med mig. – Jag vill varken förestå köttbutiken eller gifta mig med dig, jag är UPPTAGEN!

Ulrika Jonssons tredje barn, Martha, fyller ett år i maj. – Fast jag har bara ett barn, hon heter Rebecca, och fyller år i februari. Men annars så stämde det.. nog?

först nu Ulrika känner sig riktigt nöjd med sin kropp. – Aaah, fast tvärtom!

Ulrika och Peter hade varit ihop i över 20 år, sedan de var tonåringar. – För det första känner jag ingen Peter, för det andra skulle vi då ha blivit ihop när jag var 7 år, och för det tredje så ÄR JAG INTE SÅ GAMMAL!

Ulrika flyttade med sin familj från Sverige. – Oj, spännande, har ni spått i framtiden?

Ulrika vikarierar för Linda. – Nej, jag är faktiskt fast anställd här! Linda ljuger!

Jag känner hans bjällror, jämrar sig gamla Ulrika. – JAG ÄR INTE GAMMAL! Och vaddå bjällror, så töntigt skulle jag aldrig uttrycka mig!

Ulrika känner sig cool! – Jag inte bara känner mig, jag ÄR cool!

Vem skulle du vara att alls förstå någonting så invecklat? Du är sju år, Ulrika! – Jag är TJUGOsju. Inte sju!

Fröken Ulrika känner sig som hon är på audition och gör med största inlevelse imitationer av både apor och tigrar när barnen ska lära sig. – Oh yes! Ni skulle ha sett mig!

Ulrika ligger där några mil söder om Linköping. – Jag ligger oftast i Södertälje, ibland i Eskilstuna. Ligger det söder om Linköping?

När Ulrika var liten tyckte hon inte om att bli nedsläppt på marken. –Det är väl klart! Hajar ni hur ONT det gör att bara bli droppad ner på marken sådär!

Ulrika känner en oro över att vara "fråntagen" sin mamma. – Fråntagen och fråntagen. Borta är hon iofs.

Helst håller Ulrika sig för sig själv. – Vad har du fått det ifrån? Jag HATAR att vara själv!

Ulrika vill leva! – Så det gör jag!

Ulrika Jonsson vill bli hustru - igen. För tre månader sen dumpade hon sin make. Nu vill Ulrika Jonsson gifta sig igen. – Nejmen! Nu ljuger ni allt! Jag varken har varit- eller vill bli gift!

Den familj Ulrika vill tillhöra. Hon drömmer ofta att en dag ska det visa sig
att hon är Anne-Maries tvillingsyster. – Oj, det måste vara avlägsna drömmar som inte ens JAG känner till! (Vem är Anne-Marie?)

Ulrika vill gärna ge sig själv den något ospecificerade titeln formgivare. – Vääääldigt ospecifierad får den vara då!

Ulrika vill verka för att stoppa importen av kött som är halalslaktat till kommunens skolor och butiker. – Säger vemdå? Djur som är vaddå-för-något förresten? Och varför det? Oj, nu måste jag sätta mig in i detta!

Aftonbladet: Ulrika ska bli mamma. – Detta måste de ha skrivit för ungefär 9 år sen. Annars ljuger de!

Du har helt rätt, Ulrika skall snart bli Mamma Brösten har blivit gigantiskt stora. – Detta kan också ha stämt, om det skrevs för 9 år sedan. Annars stämmer jag dem!

Jag ska ju inte bara passa ihop med Nicklas, jag måste accepteras av hela familjen, annars går det inte förklarar Ulrika. – Fast han heter Marcus, svårt? M-a-r-c-u-s!

För att Ulrika ska komma in i riksdagen behöver hon din hjälp! – Du anar inte! Men det vill jag inte, så strunta i det du.

ULRIKA borde man köpa ansiktstvätt åt, hon ser hemsk ut i sitt smink,
frisyren va inge vidare den heller. – Wtf! Vad f-n snackar du om? Jag är SNYGG! I mitt smink. OCH i min frisyr. Sådetså!

Ulrika är lite av en tävlingsmänniska och gillar utmaningar. – Ptja, fast bara om jag vinner!

Ulrika Borde inte få lov att vara med i tv, för det är väl äckligt med människor som är så jävla feta. – JAG ÄR INTE FET! Jag är lagom! Du är tyst!

Ulrika borde kunna placeras hos sina morföräldrar med hänsyn till den fina kontakt Ulrika har med dessa. – Jorå, morfar är död. Och mormor bara avskyr jag. You pick!

Ulrika har haft en rad kända män i England. Hon är ung och snygg. – Ooh, så du smickras. Den andra delen kan jag hålla med om. Angående den första säger jag bara, Inga kommentarer!

Jenna blir kompis med skolans tuffaste tjej, Ullis (Ulrika). – Visst var jag tuff! Men Jenna ljuger, henne var jag inte kompis med! Alls.

Ulrika har en ovana som hon skäms över och som hennes mamma ofta tjatat på henne om: hon röker. – Neej, det är tvärtom. Jag har slutat röka. Mamma röker. Det är HON som skäms.

Ulrika Jonsson, född 16 augusti 1967 i Sollentuna. – Njaeh, close enough. Namn och datum har ni. Men det är faktiskt 1979! Och i Östertälje.

Ulrika Jonsson tappade 25 kilo. – Fast de lyckades hitta tillbaka!

Svenska Ulrika Jonsson bryr sig inte om hennes man har en liten penis.
- Det spelar ingen roll. – Klart jag säger så officiellt.

Ulrika Jonsson rasar mot Britney. – Neej? Jag bryr mig faktiskt inte om henne alls.

Ulrika Jonsson, vår "svenska stolthet". - -sträcker på mig- Så det säger ni? Jag tycker om er också!

ulrika jonsson gråter igen. – Fast bara ibland. Och bara om jag är ledsen!

Förra året började några på mitt jobb snacka och spekulera jättemycket om Ulrika Jonsson och hennes kärleksaffärer. – Vad ni ljuger! Något sådant vet jag inget om!

Oj,oj oj....där fick man minsann se ingen mindre än Ulrika Jonsson. – Hehe, jag förstår att du är nöjd. Det är inte alla som får göra det!

Ingen har undgått kärleken mellan Ulrika Jonsson och hennes pojkvän Brian Monet. – Förutom jag själv då? Och möjligtvis min sambo!

Jessica Simpson ser ut som Ulrika Jonsson. – Vilken tur för henne! =)

Där förekommer den obegripligt berömda svenskan Ulrika Jonsson, en kvinna. – Vaddå obegripligt? Det fattar väl varenda människa varför!

Har inte Ulrika Jonsson haft ihop det med nån ny karl på sistone? – Icke sa nicke. Samma gamla skurtrasa!

Mama - Årets Mama Ulrika Jonsson. – Se där! Det tog dem bara 8,5 år att inse det! =)

På just en sådan fotograferades svenska Ulrika Jonsson topless i somras. – Oj, i smyg i sådana fall. Jag har inte sett några bilder?

Efter detta gick Charlie vidare och 1997 gjorde han bland annat TV-serien It's Ulrika, med svenskan Ulrika Jonsson. – Fast jag måste ha varit drogad när jag var med då. För det minns jag inte alls!

Ulrika tröstar sig i lyxvillan! Ulrika Jonsson har tydligen skilt sig
och vilar nu ut i 13-MILJONERS-VILLAN. ”Jag är här privat” säger TV-STJÄRNAN. – Sedär! Att en 13-miljonerkronorsvilla kan kännas så mycket som en lägenhet på 2 rum och kök är för mig obegripligt. (Men skilt mig har jag fortfarande inte! Jag har aldrig varit gift säger jag ju!)

Boken tar upp alla skandaler från Ulrika Jonsson till shejkaffären. – Skandal? Finns nog inget som är mer oskandalöst än Jag!

Ulrika Jonsson tar nytt karriärsteg Går från "Mr Right" till sexmissbruk. – Ja, dessa droger som ger mig minnesförlust hela tiden. När skulle detta ha hänt?

I december 1997 gjorde Ulrika sin första egna konsert på Fasching. – Alla sprang för livet!

Just nu ger vi ett föredrag som handlar om bestigningen av berget Island Peak i Nepal, som Ulrika gjorde 1999. – Jo, justdet. (Är det bra att ha gjort? Annars var det någon annan!)

........................

There you got it!

Behov av närhet?

2006-07-21T09:21:00.000+02:00

Hon måste ha haft det, ja, hon tanten imorse.

jag skulle ta tunnelbanan som var i princip helt tom. i vagnen där jag satt så var det, förutom jag själv, ungefär 3 personer.

ganska gott om plats kan tyckas.
så jag ställde den på sätet bredvid. det tyckte jag var okej eftersom den inte tog platsen från någon som behövde den. men tji fick jag. klart att någon kände ett starkt behov av att sitta precis där. vände huvudet åt både höger och vänster för att se om det var jag som inbillade mig att det var så tomt, men nej, det var verkligen nästan inga alls på tåget.

jaja, jag flyttade snällt på min väska och lät tanten sitta där. men visst kändes det lite löjligt. jag menar, båda platserna mitt emot var lediga. ja, det var iofs nästan alla platser i hela tåget. den måste ha stuckit henne i ögonen.

är det så störande att se en väska på ett säte?

(okej om det hade varit fullt på tåget och någon får stå p.g.a att någon måste ha sin väska på sätet, det förstår jag till fullo. men tåget var TOMT!)

Eller så är det bara jag som är oemotstånlig, vad vet jag!

.. ;)

IDAG ÄR SISTA DAGEN!

.. Majs!

ASG!

2006-07-18T15:15:00.000+02:00

"En liten pojke kommer in i köket för att äta frukost.
Eftersom han bor på en bondgård frågar hans mamma om han gjort sina morgonsysslor.
"Nej, inte än" svarar pojken.
"Det måste du göra innan det blir frukost", säger mamman.

Pojken blir sur så när han matar kycklingarna sparkar han till en av dem.
Han gör samma sak mot korna och samma sak mot grisarna.
Pojken går sedan in för att äta sin frukost och på bordet står endast en tallrik med flingor framdukad.

"Varför får jag inte bacon och ägg?", frågar pojken.
"Och varför får jag ingen mjölk till flingorna?".
"Jag såg hur du sparkade till en ko så därför får du ingen mjölk", svarar mamman.
"Jag såg även hur du sparkade på en kyckling och en gris och därför får du inte ägg eller bacon heller."
I samma sekund kommer pappan i familjen in i köket, han får syn på en mus som han sparkar till.
Pojken tittar då upp på sin mamma, ler sitt största leende och säger:

"Ska du eller jag berätta?"

Före/Efter.

2006-07-17T10:51:00.000+02:00

Rasmus var med i tidningen idag. Och jag måste bara visa detta, för det är enastående.

Före och efter, den ena bilden är tagen förra lördagen. den andra bilden i torsdags.
Det är alltså bara FEM dagar mellan bilderna.

Se:

Tänk om en annan hade lika bra läkkött!

Måste bara få säga, att tänderna, ja, de är inte sådär stora. Egentligen. De är lösa och bara ditlimmade, han ska få nya inskruvade, ska träffa tandläkaren imorgon.

Men titta på det där leendet. Man blir lycklig själv av att se det.

Visst är det fantastiskt? FEM DAGAR! Inte mer än så.

(Ja, självklart har jag skrivit en hälsning på gipset.)

Rasmus i tidningen,

2006-07-17T08:30:00.000+02:00

http://www.ekuriren.se/ekuriren/standard_artikel.php?id=469419&avdelning_1=102&avdelning_2=107

Och visst blir man alldeles tårögd. Och visst stockar sig orden i halsen när man läser det.
Trots att man vet att det gick bra. Att läsa det sådär. Lillälsklingen då.

Majs!

(39.5 jobbtimmar kvar.)

Lillkillen..

2006-07-13T13:29:00.000+02:00

Här har vi lillkillen ett par dagar efter händelsen. Helt otroligt ändå, att det gick så "bra"! Och jag vet att han kanske inte ser ut att vara så svullen i ansiktet, men det är han. I vanliga fall är han väldigt "petite".
Och här har vi nästan hela gänget samlat, bara hans syskon som saknas (de kom dit senare)
Min sessa är hon som är så TUFF! Ja, ni ser henne va? Hon som står bakom.. ;)

Snart är det semester!

Majs!

Någon gång måste man ju!

2006-07-10T13:30:00.000+02:00

Så jag stal denna av Linda,

Dagens lista:

Skulle du kunna tänka dig att delta i en dokusåpa? Njaeh, hade kunnat svara ja förut. Innan allt det går ut på är var att vara naken så mycket som möjligt. Finns ingen sport i det nu. Blondera håret och skaffa ett par sillisar och du är inne!

Vilken årstid tycker du bäst om? Sommaren(Utropstecken)

Brukar du sjunga i duschen? Haha, nej, jag har sambo, jag vill inte att han ska bli döv. ;)

Vilken sport tycker du är roligast att se på tv? Ridsport är det enda som funkar, hoppning är "min" grej, och dressyr är vackert helt enkelt.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, attraktion vid första ögonkastet, anytime. Men kärlek kräver lite mer än att man finner någon vacker. Hur ska man kunna vara kär i någon man bara sett?

Vad är viktigast för dig? Familj, hälsa och vänner.

Vad är det bästa med julafton? Att man får shoppa så mycket man vill utan att någon klagar! =))

Tänker du mycket på ditt utseende? Ibland, ibland inte.

Vad får dig att slappna av? Bra fråga, man tänker inte på det på samma sätt som man tänker på vad som får en att INTE slappna av. Jag vet inte? En bra bok och en Marcus som killar en på ryggen kanske? ;)

Är du mörkrädd? Njaeh, bara för "lilla toaletten" hemma hos pappa, där bor alla de där vita madam och svarta tanten och alla dem. Dit in går jag aldrig när det är mörkt!

Vilken färg är snyggast? i vilket sammanhang? Vitt är iofs alltid vackert.

Tycker du matte är svårt? Haha, inte en chans. Läste Matte A-kursen på 3 veckor och fick MVG. Matte är min grej helt enkelt. (sen orkade jag inte gå i skolan mer)

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Njaeoh, jag vet inte. Kan vara.

Vad skulle du helst vilja vinna i en tävling? Ooh, nu ska jag vara sådär überklyshig och säga "ÄRAN". *s* Fast egentligen är det väl folks uppskattning man vill ha.

När går du upp ur sängen en typisk helgmorgon? Oj, det varierar. Ibland sover jag till halv 7 och ibland till 12. Beror på hur stressig veckan har varit.

På vem/vad avreagerar du oftast din ilska? Marcus och min mamma, de enda personerna som jag kan bli riktigt förbannad på.

Tycker du rökning/snusning borde förbjudas i lagen? Nej, man kan inte hålla på och förbjuda allt.

Har du piercing? Jo, om jag inte räknar öronen (har massa hål där sen jag var mindre) så har jag 4 st på olika ställen. Fast ett har jag låtit växa igen, det i underläppen.

Bråkar du och dina syskon ofta? Njaeoh, relativ fråga. När vi var små bråkade jag och mina storesystrar HELA TIDEN om allt och inget, men det har vi slutat med. Mina småsyskon har jag aldrig bråkat med sådär "bara-för-att" Men visst bråkar jag på dem om de är dumma! Både på de stora och på de små.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv? Dum fråga till en mamma, självklart min dotter Rebecca. Sen tänker jag inte rangordna, familj och nära vänner delar andraplatsen.

Läser du ofta böcker? Jag älskar böcker! Lärde mig läsa när jag var 4 och ett halvt och har väl egentligen aldrig slutat.. =).

Vad föredrar du för sorts filmer? Allt ooch inget, beroende på humör. Ingen speciell genre.

Vad slösar du mest pengar på? Bra fråga?!? Vem, fan är det som äter upp alla mina pengar? ;)

Vill du gifta dig? Jag vet inte. Vill jag gifta mig så är det för bröllopets skull. Inte för att bevisa något. Jag anser inte att det bevisar något att man "ringmärker" någon. Älskar man varandra så gör man. Punkt. Oavsett hur många ringar man har eller inte har.

Vill du ha barn? Jag HAR barn.

Vilka tv-program som går just nu har du fastnat för? Det är väl mest bara CSI, i alla dess olika varianter. (fast självklart var första bäst) Ooh, och så Simpsons, family guy, och vänner som är bra. =)

Vilka länder har du varit i? Men vafaaan, geografi är inte min grej! Gran Canaria, Korfu, Norge, Danmark, Finland, Turkiet, Kina. (och snart Egypten) Tror jag fick alla där.

Vilka husdjur har du haft innan? Katt, Kanin, Hamster, Marsvin, Foderhäst (räknas det?).

Är du bra på att laga mat? -harkel- Bra och bra. Jag KAN laga mat, men det finns en anledning till att Marcus är den som fixar sånt hemma.. ;) Helt enkelt för att det är pisstråkigt!

Var badar du helst? I badkar eller pool, (i havet finns det massa DJUR!). Jag vill ha badkar hemma ffs!!

Vad dricker du för alkohol? Haha, jag är en sån där tönt som inte riktigt fixar smaken på alkohol, så jag nöjer mig med mjölkdrinkar, Baileys är godast!

Vilka djur är du mest rädd för? Ormar och spindlar och småkryp och flygfän. Ja, allt som är äckligt.

Vilka språk kan du? Engelska, och så BORDE jag kunna tyska, efter att ha läst det 3 år. Men det kan jag inte.

Har du någon gång skadat dig allvarligt? Höll på att bryta ryggen när jag var typ 12 år kanske, var groteskt pinsamt att åka ambulans framför alla de söta pojkarna! (som tur var var det bara muskelskada, förlamningen släppte efter ett tag.) Tips: Sitt aldrig på ett fotbollsmål på hjul när någon lossar på bromsarna, det VÄLTER, och har du otur landar du och får stången under ryggen!

Vilken kändis är hetast? Angelina Jolie

Gillar du att dansa? Jodå, till rätt musik så. Och med rätt sällskap =) (Sara och jag KNÄCKER!)

Vad har du för klädstil? Den är lagom, anpassad till situationen, och skön! =).

Är du flygrädd? Nej, inte rädd. Men jag njuter heller inte av det. Det är inte KUL att flyga i massor med timmar när man t.e.x ska till Kina.

Vad tycker du om rökförbudet på krogen? Bra! Fan vad mycket fräschare man känner sig efter en utekväll nu när det finns! =)

Vad dricker du helst när du är törstig? Iih! Vilken svår fråga, jag är nästan aldrig törstig.

Vilken är din favoritglass? Åh, piggelin. Alla gånger!

Tror du på ett liv efter döden? Absolut, det är jag övertygad om. Men att någon gud finns, det tvivlar jag på.

Vilket kaffe sörplar du helst? Gevalia, Does that make me a nerd?

Vilket mobilmärke föredrar du? Nokia, det är det märket jag "kan".

Vill du gå ner i vikt? Jo, ett par-tre kilo skulle inte skada. Inte 10 heller för den delen. Men det är en utopi.

Vad har du för personlighet? Dum-snäll. Naiv. Bestämd. Envis. Vad vet jag? Fråga de i min närhet, inte mig.

Har du varit deprimerad? Jo, det är väl en underdrift.

Tycker du om sushi? Är det nu man ska erkänna att man är så töntig att man inte vågat testa? =).

Tror du på livslång kärlek? Det hoppas jag, annars känns det på något sätt onödigt.

Vad äter du helst när du ser på film? Chips, ostbågar, godis, nötter. Det beror på vad jag är sugen på för dagen =). (alltid något man inte har hemma, därför ser man till att ha allt hemma!)

Lever dina föräldrar tillsammans? Nej, som tur är. Pappa är för snäll för att leva med mamma, men han har aldrig gett upp hoppet. Stackars. =(

Skulle du vilja träna någon typ av kampsport? Jag har tränat Tae-kwon-do. Ska väl börja i höst igen tillsammans med Rebecca.

Har du tandläkarskräck? Jag hade, folktandvården suger! Men nu har jag världens bästa tandläkare och det är ett nöje att gå dit! =)

Har du någon gång haft självmordstankar? Jo, det kan man väl säga. Jag är en rätt sorglig människa egentligen.

Vilken hårfärg har du naturellt? Hohoho, svenssonsvenskt råttffärgat? Fast med lite guldfärg inblandat. Äh, jag vet inte, blont, mellanaktigt. Typ.

Biter du på naglarna? Nej, jag gjorde när jag var liten. Men jag river bort skinnet från fingrarna när jag är nervös eller uttråkad.

Så.. Det var mitt bidrag till mänskligheten, håll till godo =)

Egentligen,

2006-07-10T09:53:00.000+02:00

Varför heter onsdag mittwoch på tyska, när det är den tredje dagen, och veckan har sju dagar?

Borde inte torsdag vara mittwoch då?

-baraentanke-

Helgen,

2006-07-10T08:39:00.000+02:00

Linda sa att vi skulle åka till Eskilstuna, att Mini skulle förstå. Så det gjorde vi.

Hälsade på Rasmus på sjukhuset det första vi gjorde när vi kom till stan. Lillkillen fick morfindropp så han var ju inte helt sig själv, men ganska pigg ändå. Fick veta att han hade ätit tre kant-lösa ost-formfranska precis. Vilken kille!
Efter den operation de utfört i munnen på honom (Under överläppen har de gått in, tagit bort flisor och "dragit ner" tandköttet eftersom det hade åkt upp såpass mycket att man såg hela tandrötterna innan.) Och trots att tänderna bredvid framtänderna har slagits i så att de tryckts upp i käken (Han ska få träffa någon slags övertandläkare i veckan) och trots att läppen ser ut ungefär som köttfärs, som att den ska spricka bara man TITTAR på den. Och han äter. TRE smörgåsar. Det kallar jag vilja. Han vet att han blir bra om han äter, och han vill komma hem till sina syskon.

På lördagen hälsade vi på honom i flera vändor. Först ville min pappa åka och hälsa på. (Stackars pappa grät nästan i bilen bara av att PRATA om det). Och sen ringde min största syster och sa att hon och hennes barn ville hälsa på. Och sen ville ju Rasmus mammas kille och Rasmus syskon hälsa på. Och så Rasmus pappas tjej och en annan av mina systrar. Och eftersom Marcus är den enda som han bil så åkte han skytteltrafik till sjukhuset. Vad gör man inte för den goda sakens skull.
Vi hade med oss en vattenpistol, en sån där pump-variant, för det önskade han sig. Och glad blev han, han ville hålla i den hela tiden. (sen sprutade han vatten på sina kusiner på sjukhusbalkongen senare.) =)

På söndagen innan vi åkte hem till Tälje igen så hälsade vi på honom en sista gång. Då hade han fått sluta med morfindroppet och var MYCKET piggare, låg och vred sig och slog på "resa-sig-upp-hjälpen" av tristess. Lite mer "min" Rasmus, det var lite läskigt att se honom sådär loj.

Vad barn hämtar sig snabbt förresten! Skillnaden mellan de olika dagarna var nästan löjlig. Alltså. Det kan inte gå så snabbt, det var nästan så att man såg det hända.
I fredags var båda ögon lila, hela ansiktet svullet (såg ut som att han inte ens hade något näsben) och läppen stor som ett hus.
I lördags var ögonlocken lila, men under ögonen hade det börjat lägga sig och var gul-grönt, läppen såg fortfarande ut att kunna spricka, men svullnaden i ansiktet hade gett sig lite.
Och igår när vi var där så var läppen nästan normalstor. Och han såg nästan ut som sig själv i ansiktsform igen! (Fortfarande lite svullen bredvid näsan, men det är ju bara för att tänderna åkt upp där. Det får tandläkaren göra något åt tror jag, Så måste det väl bli?)

Helt otroligt!

Eskisltuna Kuriren har hört av sig till dem för att göra ett reportage om solskenshistorian. Så det är inte bara vi som anser att han haft änglavakt.

Nu ska jag sätta igång att jobba, later!

Majs!

Förvirrad morgon,

2006-07-07T07:35:00.000+02:00

Idag när jag kommit till T-centralen och köpt min latte, så tittade jag på klockan. Den visade 06.56. Jag var dock övertygad om att det var jag som stältt den fel och att den egentligen var 07.56. Jag menar, varför skulle jag vara på centralen redan vid 7?
Så jag blir tokstressad, ska vara på jobbet vid 8 och tåget tar typ 10 min! Gah! Springer ner för trapporna och ser att klockan i taket OCKSÅ ser ut att visa att klockan snart är sju. What?

Nu är jag såpass förvirrad att jag måste ringa och höra med någon som vet. Ringer Marcus och får höra att klockan faktiskt bara ÄR några minuter före sju!

Vad fan gjorde jag där så tidigt?

Well, nu har jag iaf lite tid att döda innan stressen börjar.

Har inte hört av Mikaela sen Rasmus åkte in på operation så jag antar att det har gått bra! Vill åka och hälsa på honom i helgen men har lovat Linda att vi ska komma och hålla henne och Ida sällskap i "parken" och jag har för vana att hålla mina löften så jag får vänta med att se lillkillen till nästa helg.

Vad köper man som "krya på dig"-present och är det okej att göra det utan att köpa något till hennes andra två barn?

Majs!

Nu vet jag,

2006-07-06T19:42:00.000+02:00

Jo, nu fick jag veta lite mer.

Syster ringde mig för en timme sen ungefär och berättade att han var inne på operation.
Frakturen i käken var visst inte så liten som de trodde utan det ska skruvas ihop.

Benet gör de inget med. De vill inte göra något sålänge det ser ut som att foten har svalt en tennisboll. Så eventuella ingrepp där får vänta två veckor tills de ska byta ut gipset.

Stackars liten! Fan vad hjärtat gråter. Och vad man inte kan låta bli att tänka på allt som SKULLE KUNNAT hända. Varför plågar man sig så?

Majs.

Ego.

2006-07-06T14:10:00.000+02:00

Jag blir stressad för att jag inte får veta något. Hajar ni? JAG blir stressad. JAG tycker att det är synd om MIG!

Men det är synd om mig, Också! För jag mår otroligt dåligt av detta.

Alltid är det något. Och alltid har vi änglavakt.

Igår kväll ramlade Rebeccas kusin ut från fönstret i deras lgh. De bor på 2:a våningen, ungefär 8 meter upp. Nedanför är det betongplattor.

Han hade hjälpt sin mamma att tvätta fönstret i sitt rum. Fast utan hennes vetskap. Han ville bara hjälpa till! Han hade ju fått lov att hjälpa till att putsa balkongdörrsfönstret så högt han nådde. Och han såg väl ingen skillnad. Fönster som fönster!

På något sätt måste han ha kommit på att han ville tvätta utsidan av fönstret också. De öppnades inåt och troligtvis ställde han sig på fönsterbrädan för att nå ända upp. Och tappar balansen.

Ingen hörde något. han måste ha blivit så överrumplad att han inte hann skrika. Och säkert svimmade han/blev medvetslös vid landningen.

Mikaela märkte inget, hon hade fullt upp med två bråkande barn i soffan. Och fick veta av att en granne kom och plingade på. Hur hon måste ha mått! Fy, stackars henne!

Jag fick veta av Natalie, hon hade fått veta av sin halvbror. Vi åkte till Eskilstuna.

Fick veta innan vi åkte att han var vid medvetande, sönderslagen i ansiktet och klagade över smärta i ett ben men klar i huvudet. Men man vet aldrig med inre skador så jag var tvungen att åka dit. Hjärtat gick sönder!

Där låg han, med dropp, massa elektroder. Syrgasmask. Och fick vatten urpressat från en bomullstuss för att få i sig lite egen vätska. Snutten då! Ena ögat var igenmurat, näsan var uppskrapad, underläppen var sydd med ett stygn och ena foten såg ut som att den blivit uppstoppad med en tennisboll på sidan.
Fick veta att han hade en liten fraktur på övre käkbenet men att resten av röntgenplåtarna var skickade till Astrid Lindgrens för analys. De ville inte säga om de hittat något. de misstänkte att det var något med nacken. Han låg med krage.

När vi åkte hem därifrån, vid halv elva, så lovade Mikaela att hon skulle höra av sig så snart de visste mer. De hade fått löfte om att få svar från Astrid Lindgrens senast halv 12.

Tjugo över elva ringer Mikaela och berättar att det var en fraktur på hälbenet, och så frakturen på överkäken som de redan hittat. Det var allt hon visste såhär långt. Hon skulle höra av sig igen.

Så ringde hon då. Halv ett tror jag klockan var. Och berättar att nacken och ryggen var okej. Inga inre skador fanns!
Men idag ska han opereras för benet och käken. Antar att han får skruvar.

Stackarn får ha gips hela sommaren. Men vilken tur att det gick så "bra" som det gjorde!

Vilen tur vi har hela tiden. Först Rebecca när vi krockade. Och så nu det här!

Har försökt ringa både Mikaela och barnens pappa, och hans sambo. Hela dagen idag. Men inga telefoner är på.

Min mage gör ont!

Hej Ulrika,

2006-07-06T08:56:00.000+02:00

Du ser ut som at du har sålt smöret och tappat pengarna.

-And if I have? Hatar du mig då?

(Återkommer)

Ah men fy,

2006-07-05T14:05:00.000+02:00

När man får ett sånt här mail. Då vet man inte riktigt om man ska skratta eller gråta:

"hi
asked you laater if we can becom frind you don't tell me if you can
or not but i'll waite agine hoping you have qwarter of minet
to tel me iny thing
lok i'll not upset if you sed ,i hate you ,,or,,i lov ,,,
not you,,
may be will agood frind's
it's tru
pleese don't upset but i can't fined tru frind
oky ,,wiate you,,"

(Så jag skrattade)

Men seriöst, Vad vill människan?

*s*

Majs!

Idag är en sån där dag,

2006-07-05T09:17:00.000+02:00

En sån där dag, då man inte ens borde ha gått upp.

Morgonen börjar förvisso JÄTTEBRA! Jag har sovit som en prinsessa och vaknar helt utvilad. Tänk om det bara kunde ha fortsatt så, men nej då!

Kommer till T-centralen, fortfarande inga bekymmer. Köper min latte och går ner till tunnelbanan. Ska ta tåget som går 35 mot Hjulsta.

Får höra att tåget som skulle varit inne på centralen 07.35 är taget ur trafik pga vagnfel, nästa tåg kommer 07.45. Japp japp, ställer mig och väntar, dricker latte och läser tidningen.

Tåget kommer, blir PROPPFULLT eftersom det förra var inställt, Ulrika får stå. Fortsätter läsa och drick latte.

Stopp ett, får en "nisse" på armbågen, men hinner parera så att jag slipper få kaffe på hela mig, bara lite hamnar på ärmen. Phew!

Stopp 2, får ytterligere nisse knuffandes på mig och denna gång hinner jag inte parera. =Ulrika har fullt med latte på kavajen och linnet.

Jajustja, Kavajen är VIT! Linnet cremefärgat.

Går av tåget för att "borsta av" det värsta och kasta lattemuggen. Väntar på nästa tåg, som av någon anledning bara "hoppar förbi" på tidtavlan utan att något tåg kommer?!?

Happ happ, bara sätta sig och vänta på nästa då.

Ah well, jag hinner iaf fram till jobbet till 10 över 8. Hinner till och med badda kaffefläckarna lite med vatten innan jag måste öppna växeln. Sen är det bara att välja.

Ska jag ha vit kavaj med kaffefläckar på. Eller linne (som man inte FÅR ha på sig.)? Tough choice! Jag kompromissar och tar på och av mest hela tiden. Det får funka så! =)

Slutet gott allting gott? ;)

Ooh, på tal om något helt annat! Vi har en stålmannenros här på jobbet! Vår bolagsjurist fick den när han fyllde år, dagen innan midsommar. Och den står FORTFARANDE! Är inte ens trött. Så borde alla rosor vara!

Majs!

En svensk lärare?

2006-07-03T10:27:00.000+02:00

Faaan vad jag hatar när internet knullar sig och RADERAR allt som man skrev när man hade klurat så mycket på hur man skulle skriva för att få det rätt! Helvete.

Ska försöka få till det igen då, men vet ju inte ens hur jag började, minnet bra men kort? =)

Jo, just ja! Svenskalärare var det ja. Eller, så får man ju inte säga! Det heter faktiskt svensklärare! Och då var vi framme vid dagens ämne då.
VARFÖR DET?!?
Var är logiken i att en människa som lär ut SVENSKA, är en svensklärare? Det logiska är väl ändå att man sätter ihop orden svenska (som är vad den lär ut) med ordet lärare. Och således får ordet svenskalärare? Eller? Är jag ute och cyklar nu kanske.
Svensklärare för mig låter som någon som lär ut hur man är svensk. Och det är väl ändå inte meningen?
En som lär ut spanska är spanskalärare, franska franskalärare, engelska engelskalärare, osv. Varför måste det vara annorlunda med en svenskalärare?

Okej, att man inte kan skriva isär ordet. Det tar jag, det stöder jag fullt ut. Skriver man isär ordet får det en helt annan betydelse liksom. Säger jag att jag har en svensk lärare så säger liksom inte det något om vad människan i fråga lär ut. Utan bara vilken nationalitet den har.

Men varför blir folk så griniga för att man säger svenskalärare? Jag fattar inte! It makes no sence. (Och säger jag så, så ÄR det så!)

Snart är det lunch! Det betyder en hel timme ute i solen! Ja, eller, en halv iaf. Man får vara glad för det lilla sa loppan som pissade i havet.

Later, Majs!

Fast,

2006-07-02T21:54:00.000+02:00

Är det verkligen meningen att man ska se sådär tjock ut?

Ääh, var inte alls det jag skulle skriva. Egentligen. Men brun är jag, eller, brun.. are kanske (<- OJ vad jag ansträngde mig för att få till det där rätt!) man ska säga.. Inte riktigt brun ändå, utan kanske mest bara mindre blek? Ja, så säger man nog..

Hur kommer det sig att jag A-L-D-R-I-G någonsin lyckas få till ordet "kanske" på tangentbordet? Antingen blir det kansek, eller så blir det kasnek, eller kasnke. ALLTID! Spelar ingen roll om jag anstränger mig. Det går inte.

Det är väl ungefär som när jag skulle lära Rebecca säga "ramla" när hon var liten. Hur man än försökte så ansåg hon att det enda rätta var "lamra" Och då var det väl så. För henne.

Ibland känner man sig så löjlig. Det är väl mest när man sitter här och klagar över sina GIGANTISKA bekymmer. Och sen inser man att det finns folk som har det JÄTTEMYCKET värre. Som man inte ens kan jämföra med. Och de här människorna klagar inte. Men det gör jag. Vad löjlig jag är.
Jag menar, hur illa kan det vara? Äh, jag ska sluta. Jag lovar!

Nu ska Marcus få sno datorn och spela sitt äckliga jävla WOW, och jag ska sova.

Bara 4 veckor kvar till min semester.. =)

Majs!

Nej fy.

2006-06-26T11:59:00.000+02:00

Ja, fy vad jag är dålig på att hålla det uppdaterat här. Men jag har bara ingen inspiration! Vill inte behöva sitta och skriva värsta neggobloggen men det känns som att det är det enda som kan bli just nu!

Jag vill säga upp mig just nu! Så besviken på alla.

Kluven är jag. Fick veta i helgen att EXAKT det som jag och min kompis sade skulle kunna hända med hunden, det som vi sade att de skulle räkna med. Det hände. Och visst att det är synd om hunden. Men samtidigt känns det som en "knäpp på näsan". För att de var så jävla korkade att de tyckte att "Ja, men ni tar ju bara upp så där dyra saker som kan hända"
Ja, och vad var det som hände nu då?
Era dumma jävlar, tänk någongång! Hade det inte varit bättre om ni räknat med att hunden skulle kunna komma att behöva veterinärvård någon gång. Och att det faktiskt (konstigt nog) KOSTAR PENGAR!
Nu fick de förvisso ta veterinärkostnaden mot faktura, men känner jag min mamma rätt så är nästa gång körd. Ska man skratta eller gråta då?

Hur kan man vara så DUM?!?

(och här hade vi tagit upp att hunden kunde bli attackerad av en annan hund eller påkörd av en bil. Inte räknade väl vi med att den kunde få en fiskekrok genom läppen och tungan.) Så tokigt!

Äh, ibland är de så jävla korkade att man blir mörkrädd! Familjen är värst? Jo, familjen är värst.. Och bäst! Det vet ni. Alla ni andra.

.. Majs!

Jävla TÖNT!

2006-06-22T11:07:00.000+02:00

Jag är så mesig ibland att jag blir förbannad på mig själv! Visst, jag blir förbannad på de andra också. De som gör mig så mesig, men mest på mig själv för att jag aldrig säger emot!

Jag HAR ju så mycket att säga, egentligen, (fy vad jag hatar detta ord!) men lik förbannat sitter jag bara där och håller med och håller fast. Så jävla arg! Så arg att jag nästan sitter här och gråter. (Ja, så funkar jag.)

Det sista Gunvor sa igår var "Ta det lugnt nu Ulrika och ta dina raster och gå ut och gå eller något på lunchen så att du kommer ifrån, stressa inte. Man kan inte göra mer än man gör. Lova det." Jag sa att jag skulle försöka, men hon vidhöll att jag skulle LOVA! Så det gjorde jag väl. Nästan. Jag sa "jag ska", men lade till "försöka" i mitt huvud.

Gunvor är väl den enda som vet hur jävla stressigt vi har det här ute. Och hur jävla lite folk fattar det. ALLT ska man göra! Det är som att folk blir mer och mer handlingsförlamade desto högre lön de får. Svårt att skicka brev t.e.x. Inte ens att skriva namnen på kuverten fixar de. Och att leta upp nummer på intranätet som de precis lika lätt som jag kan hitta, det ska man hjälpa dem med.

Och nu är jag ensam här. Och ska samtidigt svara på alla samtal som kommer in,
ta emot alla besök som kommer (helst visa dem fram dit de ska också),
frankera posten,
sortera fakturor,
göra alla beställningar och inventering,
skicka bud,
ta emot bud,
uppdatera information på hemsidor,
göra mailutskick,
beställa mat OCH gå och hämta den (helst samtidigt som jag sitter här i receptionen och svarar i telefonen!).
Fixa trasiga kopiatorer och
förklara för folk HUR MAN FAXAR!
Hålla reda på alla folk både här på HK och ute på alla depåer. (Hallå, det borde väl jag veta som sitter här i Solna att en på vårt lönekontor i GÖTEBORG inte var på plats idag?!?)

Och de undrar varför man blir stressad?!? (detta är självklart bara en bråkdel av allt som skall fixas, men ni fattar nog)

Nu fick jag dessutom höra imorse att vår telefontid är för kort nu på sommaren, för att förklara det lite snabbt så har vi vintertid växeln öppen 8.15-16.30, men arbetstiden är 8.00-16.45 (vi lägger till några arbetsminuter om dagen då för att kunna dra ifrån dem på sommaren, Gunvor förklarade hur men jag lyssnade nog inte så bra.) och på sommaren har vi den öppen 8.15-15.45. Arbetstiden är då 8.00-16.00. Men det går ju inte. "Normal kontorstid" måste växeln vara öppen så vi ska hädanefter ha växeln öppen till 16.00. Så fint, men, varför var detta så oviktigt när vi hade vintertid då? Så många timmar hade vi ju sparat om vi vetat detta. SUCK! Och vad ska vi göra med de timmar som vi lade till i vintras då som vi då nu inte får någonting för?
Dessutom kunde vi INTE ha lunchstängt här i växeln förrän den 1:a Juli, Nej vad bra! Så jag är beroende av folks goda vilja för att ens få äta lunch!

Och jag som har varit så snäll här. Jag som har skitit i hur det "ska vara", jag som har struntat i att man "har rätt till" 15 min paus på fm, och 15 min paus på em. Jag som ofta ofta har struntat i lunchen helt för att slippa belasta folk. Jag som aldrig någonsin krävt något! ALDRIG har jag satt ner foten och aldrig har de fattat!

Jag hade verkligen sett fram emot den här lediga timmen mitt på dagen, helt enkelt för att jag BEHÖVER den nu när jag ska vara ensam i receptionen i 5 veckor. Jag behöver den för att hinna andas, men inte ens det får man. Och jag är så jävla förbannad! Men inte säger jag något, utan jag bara sitter här och tycker att de borde fatta ändå! Men det är uppenbarligen att kräva för mycket. Här i receptionen har vi ju inget att göra ändå!

Nej, jag ska fan säga till dem, ska det vara så ska det vara. Ska de ha sina "jag är chef så jag måste ändra på något bara för att visa att jag bestämmer" så kan jag ju vara lika mesig. Då kan jag ju börja med att prompt gå iväg en kvart där vid 10-tiden, och en kvart runt klockan 2. Se hur intressant det är för dem att ta in någon från ekonomi som får sitta här då bara för att "det ska vara så". Jag trodde i min enfald att det var BRA om folk trivdes på sitt jobb, men helvete heller. Så länge saker är som de "ska vara" så är resten skit sak samma. Helvete vad arg jag är!

Helvete vad jag hatar dem ibland! Kom tillbaka Gunvor, jag saknar dig! Trots att du är lika mesig som jag är!

Semesterplaner.

2006-06-15T10:05:00.000+02:00

Meningen var, att vi skulle hyra en "typisk västkuststuga" den här sommaren. Så att Marcus fick visa mig sina somrar som liten. Visst, inte mig emot. Bara jag får sol.
Vi hittade ett hus på Ellös som vi skulle hyra och skulle betala 8.000:- för 2 veckor. Lagom tyckte jag.

Marcus var dock inte riiiktigt nöjd med detta. Så i förrgår hittade han ett hus på Käringön som vi skulle hyra i 2 veckor istället. Mycket mysigare sa Marcus. Jovisst. Men sen kostar det också 15.000:-!! Inte lika lagom. Men vad gör man inte för att å de små liven nöjda.
(hade kunnat komma utomlands 2 veckor alla tre för samma pris!)

Det är la bara hoppas på att det faktiskt är så fint som han påstår. Men inte fan tänker jag bada. Havet kryllar av djur! (förra sommaren fångade Marcus krabbor, inte så smart om han vill få mig att bada i det vattnet.)

Snart går Gunvor på semester. i FEM VECKOR! Scheize, det kommer bli cirkus.

Åh, jag håller tummarna nu!

Majs!

Skolavslutning.

2006-06-14T13:04:00.000+02:00

Ja, idag var vi på skolavslutning med prinsessan.
Söt som socker var hon, och de trötta ögonen visade sig inte förrän senare.
Trötta ögon? Jo, hon hade nämligen sovit hos en kompis natten till idag och de hade haft sådana fjärilar i magen att de inte somnat förrän typ 10- halv 11! Och jag antar att de sov som på nålar också, det kommer man ihåg från när man var liten. Skolavslutningen var ju en STOR händelse.

Hade jag vetat hur man lägger upp bilder här så hade ni fått se hur fin hon var, vit volangkjol, rosa DKNY tröja, vit kavaj och rosa sandaler med liten klack. Och så lockar i håret. Som en prinsessa som sagt. (Hur lägger man upp bilder här?)

Nu har Natalie åkt till Canarieöarna. Skönt för henne! Och förhoppningsvis får jag med mig henne och Tess till Västkusten i slutet av juli. Fy vad härligt!

Den här sommaren kommer nog bli ensam. Rebecca har redan lovat bort sig till kompissovningar hela denna vecka! Lär ju inte bli mindre sådant senare. På gott och ont. Men kul för henne iaf.

Nu ska jag jobba vidare.

Majs!

Det allra värsta.

2006-06-08T08:11:00.000+02:00

Min mamma har varit med om det värsta som en människa NÅGONSIN kan bli utsatt för. Det är så läskigt att det nästan känns omöjligt att ens ta orden i min mun. På något sätt känns det som att jag HÖR vad de säger när de berättar om det, men jag tar det inte till mig, för jag vill inte tro på det! Det är så ofattbart och det är sådant som helt enkelt bara inte händer!

På nationaldagskvällen, en dag att fira, blir min mamma våldtagen och misshandlad. Ja, jag förstår orden, men jag vägrar inse innebörden. Inte än! Jag orkar inte. Det är alldeles för tidigt och alldeles för mycket som hänt på för kort tid. En människa klarar inte hur mycket som helst.

Det är lite läskigt, jag kan höra när hon berättar vad som har hänt. Men någonstans fattar jag det ändå inte, så jag tar det inte till mig. Det är bara ord, ingen handling. Det kan liksom inte vara sant, sånt händer inte!

Nu är det min tur att leva i min egna lilla verklighet, där har inget hänt.
Jag kommer vakna snart.

Jag diskuterade detta med min syster igår. Vi kom överens om att folk som får höra allt som hänt i vår familj den senaste tiden lär ju tro att vi har grava problem med att hålla oss till sanningen. Det är helt enkelt för mycket som har hänt, på alldeles för kort tid, för att folk ska kunna relatera till det. Tänk på oss då. Som inte har något val!

Nej, det är helt enkelt för läskigt för att man ska förstå innebörden. Låt mig vara ett tag.

Det har varit lite väl mycket den sista tiden nu. Jag behöver ro. Ta ett steg i taget.
Men ibland har vi inga val.
Det var någon som sa att: "Vi får i alla fall inte mer sorger och bekymmer än vi kan bära..." ¨
Och jag hoppas verkligen att det stämmer!

Majs.

Är de på riktigt?

2006-06-07T11:37:00.000+02:00

Jag var i Eskilstuna i helgen. Hos syster så att Rebecca kunde busa med alla sina kusiner (ALLA var verkligen där) Och någon gång under söndagen (eller var det måndagen?) så blir jag inkallad till mammas lägenhet av en av mina systrar. (en av de vettiga). Därinne sitter hon och har pratat med sin pappa, min mammas sambo alltså, och jag får reda på att det inte bara är mig de ljuger för.

Han berättade för mig att han varit så förbannad på mig som han varit för att inte heller han har fått höra sanningen om vad som hände när vi tog hunden från min syster. Utan de har serverat en modifierad sanning till honom också. (vad han skämdes när han berättade att han sagt till sin mamma att jag tagit hunden från Johanna!)

Vad han skämdes när han insåg att han hade varit arg på mig på felaktiga premisser! Men jag sa som det var. Att det inte var hans fel, inte förväntar man sig att folk så kallt ljuger för en?
Jag satte mig sen tillsammans med mamma och berättade vad som f-a-k-t-i-s-k-t hände den där dagen för länge sen. Fy vad de ljuger! Jag fattar inte hur de har mage. Och att en 15-åring kan ha HJÄRTA att göra det dessutom, det övergår mitt förstånd.

Det känns skönt att inse att tvärtemot vad jag trodde, så litar faktiskt resten av familjen på mig. Och de håller dessutom med mig. Det finns inte en människa som tycker att jag gör fel! Ingen av dem som jag bryr mig om iaf! Ni anar inte hur skönt det känns att veta. Från att ha känt sig som det svarta fåret. Till att inse att de flesta tycker som jag! En sten lyftes från mina axlar och dagarna blev genast mycket ljusare. Era äckliga lögnare, in the end kommer det slå tillbaka på er själva!

Nu ska jag bara ta tag i att våga sätta mig bakom ratten igen så är allt guld.

Fy vad jag avskyr folk som inte ens BRYR sig om att försöka få till det där med språk och stavning. Det ser bara så ÄCKLIGT ut!

Majs!
Och ett litet ps, ni folk som försöker göra ALLT för att överbevisa er kärlek till någon annan. Desto mer ni försöker, desto mer tror vi inte på er. Är det inte så att det egentligen är er själva ni försöker bevisa det för? ;)

Uppdatering 11.58,

Och här sitter man och försöker intala sig att man inte bryr sig. Och så ringer syster (en av de vettiga) och berättar att mamma ligger på sjukhus och SJÄLVKLART BRYR MAN SIG. Helvete, hur kan man ens låtsas att man inte gör det?

Att lära sig av sina misstag..

2006-06-05T16:41:00.000+02:00

Fan, så skrek jag på mamma igen. Och lik förbannat vet jag att det inte gör någon skillnad. Att hon varken hör eller bryr sig. Men ändå blir jag så förbannad att jag inte kan låta bli!

Jag skulle bara ringa och höra vilken kattunge vi redan hade bokat. Men det går liksom inte att prata med henne utan att ifrågasätta hur fan hon är funtad. Även fast det inte gör någon skillnad eftersom hon inte ens fattar vad man pratar om!

Jag blir så trött! Mest på mig själv. Men på henne också. Trots att jag b-o-r-d-e ha gett upp.

Ja, jag HAR gett upp, men någonstans ligger ändå hoppet att hon någongång ska FATTA vad fan det är de har gjort!

Så trött, så trött, så trött! Fan vad jag är dum som ens bryr mig!

Och hon gråter sina krokodiltårar och hon kommer med sina förbannade lögner. Och ALDRIG lär hon sig.

Så less!

Majs!

Skrämmande. (och alla är så söta!)

2006-06-01T10:37:00.000+02:00

Vi har världens sötaste städerska här på jobbet, men idag hade jag en lite läskig konversation med henne.

Hon fick veta om bilolyckan och säger:

"Aah, jag tänkte fråga om vad som hade hänt igår (apropå hakan då). Men så tänkte jag att du kanske hade bråkat med din pojkvän."

Vafaan! Jag VILL att folk ska fråga om de tror att min pojkvän slår mig. Då om NÅGOT borde väl folk våga fråga?

Det var lite skrämmande att veta, hur lite folk vill lägga sig i. Men det är väl människans natur.

Sen tror jag jag glömde skriva hur gulliga de är på mitt jobb. I tisdags plingade det på dörren hemma och där stod ett blombud med en stooor rosa bukett med blommor och ett "krya på dig-kort" från jobbet. De är så söta. Jag tycker om mitt jobb!

Och for the record. Om du någonsin tror att jag blir slagen hemma. Så KRÄVER jag att du lägger dig i!

Majs!

Uppdatering, 13.52

Alla är så söta.

Min pappa är så söt.

Han ringde mig igår kväll, och sa att han knappt kunde prata med mig då när jag ringde i måndags och berättade om olyckan för att han var så chockad. Och när vi pratar där så hör jag liksom hur han snyftar i luren. Han är så söt min pappa. Det kändes verkligen att han BRYDDE sig på ett annat sätt.

Han skulle iaf bjuda på kräftor när vi kom dit i helgen. Han är underbar!

Rebecca är så söt.

Hon har en kompis som heter Malin. Malin skulle följa med oss på semester i sommar så att Rebecca skulle slippa vara ensam på västkusten i två veckor. Men det sa Rebecca att det skulle nog inte Malin ändå för hon och Valencia hade minsann sagt att Rebecca och Moa och Elin hade härmats och de var JÄTTEOSAMS! (Detta var i förrgår)
Idag ringer Rebecca mig på jobbet och frågar: "Mamma, kan jag få följa med Malin på hemmis (ja, det heter så när man vill följa med en kompis hem förstår ni) för hon och jag är kompisar igen."

Som sagt. Hon är söt Rebecca. Tänk vad det var lätt när man var liten.

Hon sover med Flammy i ett järngrepp, kankse bryr sig mer än man tror?

Majs.

Bättre eller sämre?

2006-06-01T09:54:00.000+02:00

Det känns ibland (nu låter jag väl gammal och vis?) som att jag borde ha gjort mig mer illa. För som det är nu så får jag inte må dåligt riktigt. Nu ska jag vara glad för att vi kom så lindrigt undan, för de enda skador som finns, det är de som syns.

Hade jag haft synliga skador, då hade folk förstått att jag mådde dåligt. Men nu klarade jag ju mig och allt är BRA! Eller hur? Nu har jag ingen anledning till att vara ledsen eftersom vi alla klarade oss (relativt) utan skador, är det inte så?

Jag vet att ni bara menar väl, och jag klandrar er inte. Jag hade nog sagt samma sak till någon i min situation. Men det är bara det att jag vet bättre nu. Det är inte så "bara" trots att kroppen är hel. Man vet liksom mer än man VILL veta.

Och jag önskar så att jag inte fått veta hur nära det var, för då hade jag kanske hållt med er! Men nu kan jag inte göra det. För jag ser ju det som enligt alla "borde" ha hänt.

Så fort jag inte har något annat att göra!

Min mamma har inte ens brytt sig om att bry sig. Trots att hon vet. En syster sa det till henne.
Visst är det tragiskt? I min enfald trodde jag att hon skulle göra det.

Förresten så FINNS det en böjning på få-färre, den heter FÄRST! Har ni någonsin hört ett sådant fult ord? ;)

Vink.

Tänk om.

2006-05-31T14:57:00.000+02:00

Tänk om, tänk om.
Hela tiden snurrar den meningen runt i huvudet.
Nej, det spelar ingen roll vad ni säger. Det spelar ingen roll ATT det gick bra. För det var så NÄRA att det gick riktigt dåligt. Och alla tänk om, de finns.

Tänk om vi åkt och sagt hej till Marcus syster där precis innan vi åkte hem. Då hade vi missat situationen helt.
Tänk om vi hade bytt förare i Jönköping som planerat, då hade vi blivit åskådare vi också.
Tänk om jag inte hade hunnit svänga undan, så att vi kört rakt in i "lilla vita bilen" istället. Då hade det gått riktigt illa.
Sekunder hade gjort skillnad!
Tänk om vita bilen hade haft passagerare, de hade inte levt nu.

Tänk om, tänk om, tänk om. Massa tänk om. Och nya hela tiden.
Finns så många saker som hade kunnat ändra allt.
Sekunder HADE gjort skillnad.

JA, jag vet att vi klarade oss jättebra. Bättre än vi borde ha gjort.
Ja, jag vet att det bara var bilen som blev "riktigt" skadad. Men att leva med ett sådant här minne är illa nog. Min dotter kunde ha blivit fastklämd! Förstår ni hur det är att VETA det. Att se det framför sig precis som att det FAKTISKT hade hänt? Jag tror inte det.
Och det spelar ingen roll att ni berättar för mig att vi hade tur, att vi ska vara glada att det gick så bra.
Det spelar ingen roll hur många gånger ni berättar för mig att jag ska tänka positivt, tänka på att det trots-allt-gick-bra. För ni känner inte det jag känner. Ni ser inte framför er det jag ser. Och framför allt så förstår ni inte.

Jag kommer nog aldrig minnas hela olyckan, och lika bra är nog det. Det här är "lagom" ont.

Majs!

Änglavakt

2006-05-29T11:09:00.000+02:00

Ibland blir man nästan troende. Det är när man inser hur nära man varit attbli riktigt skadad.

Jag tänker aldrig berätta för Rebecca hur nära det var. Men när man tittade på bilen efteråt så inser man att man haft änglavakt. Hon hade bara lite ont i fingret! Hela sidan är intryckt, och hon kunde ha varit där någonstans. Men hon har bara lite ont i fingret. Tack gud. (Nej, jag vet att jag inte tror på gud)

Mitt ansikte är väl det som är minst snyggt nu, efter en exploderad Airbag, men Fy fan vad vi klarade oss bra!

Peppar peppar!

Lite uppmuntran.

2006-05-24T09:35:00.000+02:00

Utklipp från ett mail, skönt att inse att inte alla tycker att jag är en idiot.

"Hotellrum verkar dock ha en
kontemplerande påverkan på min hjärna och jag tänkte i vilket fall "undrar
hur det är med Ullis?", så jag gick in och kollade bloggen... aah f-n
vacker, vad struligt det låter med hundar, syrror och familj och allt!? Kan
ju inte hjälpa heller, och sen fattar jag förmodligen ännu mindre än jag kan
hjälpa, vilket därmed blir extremt lite!?

Men tänkte ändå... att man kan få tycka några saker!?
JAG tycker - och har alltid tyckt - att du är en j-igt SCHYSST tjej. Med
fullt av ironisk humor som är alltför sällsynt, med en vass tunga fast ändå
full av varm och ovanligt mycket empati. Det märks, t o m när du låter
besviken på din omgivning.
Tror att det är därför jag egentligen uppskattar dig.

Såå... om det känns som om inte alla tycker likadant, så har du i alla fall
ett fan här. För vad det nu är värt!? :)

Kram!"

Det var lite skönt att läsa det mailet såhär på morgonen.

Och det är skönt att prata med mina andra systrar också. Och inse att: Nej, jag är fan inte dum i huvudet. Jag är fan inte så elak som de försöker få det till. Mitt enda problem är att jag bryr mig. Och jag FÖRSÖKER sluta! För jag märker när jag inte är önskvärd.

Annars har jag snöat in på John Grishams böcker nu. Läst en bok igår och började på en ny imorse. Köpte ännu en till när jag köpte frukost också. De är rätt sköna. Kan vara skönt att ha något att göra under bilresan till Göteborg. Trots att Marcus tycker att det är osocialt av mig att sitta och läsa. Jag älskar böcker!

Funderar på vad köpa till syster Natalie i födelsedagspresent. Några tips?

(Nej, jag hade inget att skriva i bloggen idag, ville bara dela med mig av mailet som gjorde mig så glad!)

Majs!

Som jag sa,

2006-05-22T11:56:00.000+02:00

Precis som jag sa.

Jag "pratade" med min syster på Lunar igår. Det enda hon över huvud taget kunde relatera till var "Ja, men du önskar ju ändå att vi dör så varför bryr du dig." Det var det enda hon kunde läsa ut av mina dagböcker. Är de inte skrämmande.
Hon kan inte se att hon har någon del i det alls. Utan helt enkelt är det så att jag önskar att de var döda. Det måste vara något som är fel. Eller så är hon så insnöad att hon verkligen inte fattar vad hon gjort mig. Kanska är det så att hon verkligen TYCKER att det bara är hon som blivit illa behandlad. vad vet jag.

Jag orkade inte ens argumentera. Jag är övertygad om att hon endast försökte leka martyr och få mig att: "Neej, Johanna, så är det inte alls." Så jag sa inte det. Jag besvarade inte ens den typen av svar. Hon fattar ju inte ens vad det är hon har gjort. För henne är det bara så att jag är dum, för jag försöker ta hennes djur ifrån henne. Och då kommer hon minsann ta livet av mig. Underförstått så skulle det vara mitt fel om hon dog.

Hoppas hon förstår att det är för hennes skull jag ringer soc. Hon är ju självmordsbenägen. Sånt är inte min mor kapabel att ta hand om. (Nej, jag vet att hon inte är självmordsbenägen. Ja, jag vet att hon bara vill ha uppmärksamhet. Jag vet allt detta!) Hon säger att hon inte bryr sig om att de dricker längre. Stackars liten. Kanske har hon inbillat sig allt detta för att det är vad som gör minst ont. Kanske är det lättare att låtsas vara tuff och säga "skiter väl jag i." än att erkänna att man mår dåligt. Särskilt när ingen ändå bryr sig.

Undrar när hon ska förstå, att allt detta gör jag för ATT jag bryr mig.

Jag finns inte för dem. De finns inte för mig. Men nog fan kan jag ändå försöka se till att resten av hennes hemmatid blir dräglig.

Majs!

Jag vet inte.

2006-05-21T16:51:00.000+02:00

Nej, jag vet inte ens vad jag ska göra. Egentligen. (vad betyder egentligen?)
Jag borde sluta bry mig. För att det är vad som gör minst ont. Men samtidigt VILL jag ju att de ska lära sig något av allt detta. Och om jag bara "låter dem slippa mig" så tror jag tyvärr inte de gör det. Jag tror verkligen inte det. För min familj är inte som alla andra.

Min familj är inte som alla andra.

Din familj skulle nog sörja en förlorad familjemedlem.
Min familj är glad för att de slipper någon som lägger sig i och klagar.
Din familj skulle nog fundera på vad de själva har för roll i det som hänt.
Min familj rycker på axlarna och säger "Ulrika är dum, hon bad oss dra åt helvete." Och funderar inte mer på om det har med dem att göra.
Din familj skulle säkert få dåligt samvete av att ljuga för en familjemedlem.
Min familj gör det utan att blinka, både för och om en. Och skäms inte ens. Allt för att ställa sig själv i bättre dager.
Din familj skulle nog be om ursäkt om de gjorde dig fel.
Min familj skulle aldrig drömma om att göra något sådant.
Din familj, skulle nog aldrig hamna i den här situationen.
Min familj gör det fler gånger än du kan räkna till.

Är jag bitter?
Kan man vara annat?

Ingen som inte varit i denna situation, kan nog förstå alla känslor som jag går igenom just nu. Jag vill slå på dem. Men det skulle inte göra någon nytta.
Jag vill skrika på dem. Men vad skulle det ändra på?
Jag vill förklara för dem. Men det har jag redan försökt.
Vad finns kvar? Någonstans vägrar de ju ändå lyssna för att de inte vill inse sin egen inblandning.
För att det är så mycket lättare att säga "Ulrika har minsann gjort så att Johanna har börjat skära sig i armarna" än att faktiskt erkänna att "fan, det är ju VI som inte funnits där för henne." Jag blir så förbannad! Men jag HAR skrikit så mycket på min mamma. Jag har frågat henne hur fan hon kan göra så här mot mig. Och ibland TROR man att man når fram. När hon intygar att "nej, det är självklart inte fel av dig att göra si eller så" men när man två minuter senare får samtal av någon annan, som bevisar att ALLT ens mamma precis sa till en. Var toklögner. Då blir man arg, man blir besviken, man blir ledsen. och man vill bara strunta i allt.
Och man FÖRSÖKER göra just det. Man försöker intala sig att "jag bryr mig inte om dem". Men man gör ju det. Så än en gång försöker man få dem att ta reson. Att förstå vad fan det är de håller på med. Och än en gång har man en mamma som ljuger en rakt upp "i ansiktet"

Hur många gånger klarar man detta? Långt fler gånger att man tror att man ska klara det. Helt enkelt för att man måste.

För att det är ens familj. Och man vill försöka få den att funka.

Jag går sönder inuti. Men det tror ingen. De är helt enkelt övertygade om att jag gör som jag gör för att jävlas med dem. De kan inte tänka längre än så. Helt enkelt för att de inte vet vad det betyder att vara osjälvisk. Att tänka utanför sig själv. Vad är det för fel på dem? Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det.

Det handlar inte ens om dessa jävla hundar som alla har snöat in på. Det handlar om att finnas där för andra. Och om alla dessa satans lögner.
Nästa människa som ljuger för mig får en kula i pannan! Helvete vad less jag är!

Snälla hjälp mig någon!

Majs!

Drar åt helvete?

2006-05-20T19:37:00.000+02:00

Gör de? Jag vet inte, jag bad om det. Men om de lyssnar så bra som de hittills gjort så är det tveksamt. Jag är så jävla ledsen, och förbannad, besviken. Och jag vet inte vad. Jag har verkligen försökt, så många gånger. Att få dem att förstå. Men det är som att tala med en vägg. Som en av mina kära systrar sade; det är liksom som att öronen hör vad man säger. Men hjärnan bara glömmer av att registrera det. Och det är fan så det känns. Man tror att man har förklarat allt såpass logiskt att inga missförstånd kvarstår. Men lik förbannat får man höra en dag senare att det man sa, det finns inte längre. Hissen verkar inte gå ända upp.

Elakt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Bara skrämmande ärligt.

Min mamma och min lillasyster träffade på en av mina vänner idag. Med sig hade de en ny hund. (suck!)
Hon var mäkta nervös över att min kompis såg denna hund, så hon började förklara att "Johanna är ute med Sandra och Pipens hund, den heter Ronja och är syster till Casper. (Casper är då Johannas förra hund, den som vi skaffade ett nytt hem till)

På något sätt känns det som att iom att hon berättade för min kompis att den här hunden de hade med sig INTE alls var en ny hund (bullshit) så VISSTE hon ju ändå att min kompis skulle berätta för mig att hon sett dem med en ny hund. Och då kunde hon ju ändå tänka såpass logiskt att hon förklarade bort hunden. Men lik förbannat så berättar hon för MIN kompis att "ja, jag tycker det är elakt av Ulrika att ta hunden ifrån Johanna, hon kunde ju ha gett henne en chans" och "Ulrika gjorde faktiskt så att Johanna började skära sig i armarna"
WTF! Kan NÅGON förklara hur ens egen mamma kan göra så mot en?

Jag ringde min mamma sen. Jag bad dem dra åt helvete hela bunten.
Hon visste (självklart) inte vad jag pratade om. Varför är jag inte förvånad? Så många knivar som jag fått i ryggen så är det ett under att jag lever.
Jag sa till min mamma att enda anledningen till att Johanna skär sig i armarna är det faktum att mamma och Berra (Johannas pappa) super och inte finns där för sina barn, det har INGET ALLS med någon hund att göra.
Jag skiter i om hon inte vill höra det, jag kan vara skrämmande ärlig om jag måste.

Jag är läskigt förbannad på dem för tillfället, det är inte långt ifrån att jag önskar livet ur dem. Skrämmande? Ja, men vad tror ni då det är för mig? Jag orkar fan inte längre. Alla dessa lögner. Och de här personerna ska vara min familj! Jag vet inte. Men jag tvivlar starkt!

Jag kommer från en dysfunktionell familj. Vet ni hur ont det gör?

Det är tur att jag har de andra i min familj som faktiskt bryr sig. Som också de, trots allt, blivit vettiga människor efter att ha växt upp i denna dysfunktionella familj. Jag tackar pappa för mycket. Och är så glad för att Tess Och Natalie finns. Ni är mina änglar! (Tack vare er dör inte hoppet)
Ja, Mikaela och Suss finns också såklart. Men på något sätt har jag aldrig kommit dem lika nära. (Det är nog bara för att de är äldre än vad jag är, jag har aldrig behövt ta hand om dem)

Läste på lillasyster Johannas "lunarsida" i förrgår på flera ställen att "jag älskar mina hundar, men Casper tog min syster ifrån mig och sen sålde hon han" (Ja, svenskan var så dålig) så jag skrev till henne att hon skulle sluta snacka så mycket bull utan testa att vara ärlig någon gång. Men hon har väl fått för mycket av mamma i sig. För den enda respons(?) jag fick var att inläggen jag skrev raderades. Och alla "bevis" för att hon någonsin skrivit så om mig, också de raderades. Tror du verkligen att jag är så blåst Johanna? Då får folk att tycka synd om dig på falska premisser. Det är inte synd om dig. Och du, du har dig själv att skylla.

Fan, ni hör väl själva? Jag blir mörkrädd av att veta att min mamma ska föreställa en vuxen människa. Och att Johanna är så läskigt lik henne, det bådar inte gott för framtiden.

Nej, de KAN dra åt helvete. Faktiskt, de finns inte för mig och inte jag för dem. Det gör ont. Men mindre ont än att FÖRVÄNTA sig att man har en familj som sen visar sig vara en illusion.
Nu VET jag iaf vad jag har att förvänta mig.

Majs!

Inte så himla seriöst.

2006-05-08T12:27:00.000+02:00

Nej, man behöver inte ALLTID vara sådär himla seriös. Så länge man klarar av att vara det vid de tillfällen det krävs.

Så här har ni prov på min inte-så-seriösa-sida: http://www.bestofblocket.se/MultitaskingTest.htm
Jag blir gaaalen på detta spel!

Helgen var toklugn, Rebecca spenderade mer än halva hemma hos sin kompis (sov där lö-sö, och sö-må!) och jag och Marcus uppdaterade vår lägenhet, Fy vad den är fin nu!
Och så invigde vi vår nya grill igår, efter att först ha spenderat halva dagen i en massa affärer (ja, för det vore ju onödigt att vara ute i solen nu när den väl kommit!) Uppenbarligen.

Försöker vänja Frida (katten) vid ett uteliv igen, det gick la sådär. Hon tyckte det var okej att vara utomhus (väldigt stilla!) när vi var med henne, men om det krävdes att hon skulle flytta med sig så slickade hon asfalten med magen. Tultan då! Undrar vad som har hänt.

I lördags fyllde ännu en av mina systrar år. Och idag en till. Fan vad tiden går snabbt! Natalie är ju snart vuxen!

Hade nog egentligen inget att skriva, ville bara dela med mig av detta spel till er. Så att ni också kan sitta på jobbet och gnissla tänder! Hel-vete. (jag klarade iaf över 22 en gång)

Majs!

How come,

2006-05-04T10:27:00.000+02:00

På något sätt känns det som att de varit övertygade om att jag gör detta bara för att jävlas. Hur kan det komma sig? Sådan har jag aldrig någonsin varit som person, det enda jag vill, är att göra det som är rätt. Hur kan det vara fel?

Jag försöker få dem att bli lika oegoistiska, men det enda de kan se är att Johanna är ledsen för att hon inte har sin hund kvar. Jag säger, att det inte ens är därför hon är ledsen. Men det verkar ingen annan förstå.

Istället för att ifrågasätta hur en 15-åring (om 4 dagar) kan känna att hon vill ta livet av sig för att hon blir av med en hund som hon haft i EN VECKA. Så väljer de att inte ifrågasätta alls, utan bara bli arga. På fel grej dessutom. De borde vara arga på sigsjälva, för det är de som har svikit. Tänk om någon bara kunde förstå.

Jag säger som så. Att enda anledningen till att Johanna blir så ledsen över denna förlust, är för att hon, i brist på vuxna att förlita sig på och känna kärlek från, lägger över allt detta på sina djur. Och hur sorgligt detta än må vara (mitt hjärta blöder), så är det än sorgligare att de vuxna inte ser detta.

Jag smsade med henne igår. Hon skrev att hon ville skära sig i armarna. Även hon tror att det är hunden som gjort henne så ledsen. Kanske är hon så van att bli sviken av sina föräldrar att hon inte ens inser att det är de som gör henne så illa. Att det är deras oförmåga att finnas där för sina barn som bränner som knivar i ryggen, osynliga, men lik förbannat så j*vla verkliga.

Jag vill hjälpa henne, men på rätt sätt. Och det har inget med hunden att göra. Vad hon behöver, är trygghet i sin omgivning, i de vuxna omkring henne. Inte en valp som ska ta emot all hennes smärta. Någon gång rinner det över ändå.

(självklart skulle jag bry mig om du tog ditt liv, jag nog mest av alla, för som jag skrev till dig. Så är det liksom min grej att lägga mig i)

Och ni undrar varför jag hatar fulla människor? This my friends, is why.

Majs!

Jomenvisst,

2006-05-03T09:11:00.000+02:00

Min kompis fick ett samtal mitt i natten av en stupfull Ullis-mamma. Så fint!
Mamma började skrika om:

Att vi minsann trängt oss in i lägenheten, (Observera då att mamma gick dit med oss, vilket borde betyda att hon själv också då trängde sig in där?)

Att vi stulit hunden (Observera då att mamma efter att vi hämtat hunden berättade hur stolt hon var över Johannas osjälviska beteende och att Johanna växt i hennes ögon och att hon var så stolt över henne.)

Att Johanna ska ha tillbaka hunden (Trots att det redan nu, utan hunden, stinker kattpiss i deras lägenhet, de inte har råd att köpa mat eller kattsand. Och inte ens skulle ha råd med ett eventuellt veterinärbvesök.)

Att Johanna kommer ta livet av sig om hon inte får tillbaka hunden (Kanske vettigare att åka med henne till psykakuten då än att ringa min kompis full som ett ägg mitt i natten?)

Att Casper (hunden) är Johannas bebis och att hon inte överlever utan honom. (Kul att höra, när hon haft denna hund i en vecka. Och hennes hund Chikko som hon haft i 3 eller 4 år spelade ingen roll, bra där. Det bevisar väl bättre än något att en hund är nog.)

Min mamma är vettig *harkel host*

Sitter här på jobbet nu och är så förbannad att hela magen värker, och kroppen skakar. Har fått dispens av Gunvor att gå ifrån och ringa min mamma och skrika lite sen. Men blir ett Eskilstunabesök ikväll ändå. Oavsett om de är min "familj" eller inte så kan de inte bete sig på detta sätt. Ska släpa med dem till polisen och få ett stopp på detta om det ska behövas. Har redan gjort en polisanmälan, men uppenbarligen behöver den uppdateras. Suck, visst har jag en fin familj? Tur att resten är vettigare.

Bah, ät skit!

Uppdatering, 10,54

Ringde min mamma, var nära att jag inte ens fick prata med henne för hennes sambo. Var tvungen att förklara för honom att det var mamma och Johanna som gått omkring och spridit lögner om mig och därför var polisanmälda, men att om han också hade gjort det skulle jag gladeligen anmäla honom också. Nejdå, han hade inte sagt något och så fick jag prata med mamma.

Tror att vi pratade i en halvtimme, där jag mesta delen av tiden frågade vad i h*lvete hon höll på med. Saken är den, att min mamma är en mästare på att vända kappan efter vinden så mest sa hon bara att "nej, jag gjorde inte" "nej, jag sa inte" o.s.v. Jag är så trött på folk som inte är ärliga!
Fick även höra av hennes sambo att "hunden ska tillbaka och det med basta" och att vi skulle akta så att vi inte fick med honom att göra. Jag sa bara till mamma att han skulle vara tyst om inte han också ville ha en polisanmälan på sig.

Det blir Eskilstuna idag, för jag är så trött på dem att jag skulle kunna kräkas. Jag tar med dem till hunduppfödaren och polisen en gång för alla, sen kan de säga vad fan de vill. De är ju uppenbarligen inte min familj.

Och mamma, så lågt att försöka få M att ta parti, så otroligt lågt. Men vad hade jag förväntat mig av dig?

Ni vet lika väl som jag att din lägenhet stinker. Snart följer jag folks råd och anmäler det också.

Det är inte så att jag skäms över min familj, men visst önskar jag ibland att den vore normal.

Majs-helvete!

Landning.

2006-05-02T09:50:00.000+02:00

Nej, jag har fan fortfarande inte landat efter helgen. Jag är fortfarande helt förvirrad och förstår verkligen ingenting. Kan någon FÖRSLÖKA förklara för mig hur f*n ens egen familj kan bete sig på sådant sätt, för jag fattar inte. Jag fattar ingenting.

Jag vill ju självklart tro att de gör vad de tror är bäst, men inte ens det kan jag intala mig själv då det helt enkelt inte håller. Det finns INGENTING som gör deras beteende berättigat. Ingenting alls.

Jag vet, att min mamma har problem med att ta ansvar. Jag vet, att hon helst av allt inte ens hade behövt bli vuxen. Men nu ÄR hon vuxen, nu ÄR hon mamma till 6 barn och får lov att finna sig i det. Men hur f*n är hon funtad? Hur f*n kan hon välja ett barn framför ett annat? Så gör man helt enkelt inte. Och att dessutom göra det på ett sådant sätt. Att helt TOTALT vända helt om, och gå från att tycka att jag gör rätt. Till att gå och sprida lögner om mig till min systers fördel? What he fuck just happened? Vem f*n är hon att göra så?

Allvarligt, kan inte din familj adoptera mig så att jag har NÅGON att ha som förebild, att förlita mig på och att lita på.

Jag orkar inte med dem längre. Men det blir deras förlust, för jag har ALLTID varit ärlig.

Majs!

(Och grattis syster Therese på 22-årsdagen. Vad önskar hon sig?)

Och grattis världens bästa Ramona, Nu har du ditt efterlängtade körkort. Det var på tiden! ;)

Så jävla trött!

2006-05-01T18:16:00.000+02:00

Jag är så jävla less på min familj så det är läskigt! Fattar inte hur man kan ljuga för, ljuga om, och behandla en familjemedlem på det sättet. Det övergår mitt förstånd.

Jag har nu gett dem 20 minuter på sig att fixa detta, annars är min familj ett antal personer fattigare. Inte mig emot, ska de fortsätta bete sig så så har jag ingen familj att prata om där ändå.

Helgens händelser som utlöst detta:

1. Ulrika får höra om att lillasyster J har skaffat ännu en hund. Bad idea, de har varken råd, tid eller plats för detta djur. Och dessutom har det faktum att hon "tröttnat" på sin gamla hund då han är "old news" inte höjt hennes superbra-hundägare-image heller.

2. Ulrika pratar med kompis R som är jättemycket-hundvän och dessutom vet om Ulrikas familjs "problem" med överfulla kattlådor, stundvis fyllda med tidningspapper då det inte finns några pengar att köpa kattsand för och dessutom en support av U och hennes sambo M för att katterna (4 vuxna och 5 kattungar för tillfället) ens ska ha mat hela månaderna. Hjälp utlovas.

3. Ulrika får på söndagen besök av kompis R och de går tillsammas med Ulrikas mamma A hem till en kompis till lillasyster J (hon är hundvakt) för att påtala problemet för henne. De blir uppmötta i områdets centrum och föjer syster J till lägenheten där hon vistas.

4. Efter långt samtal där de (trodde sig) fått syster J att inse att de inte kan ha en till hund, att det endast vore själviskt av henne att behålla hunden för att "hon alltid velat ha en stor hund" och att det för hundens bästa vore bättre att hon lät hunden få ett bättre hem. Syster J sade i slutet av detta "möte" att Okej, ta hunden. På vägen hem berättar U´s mamma A att detta var så moget av syster J och att hon "växte i hennes ögon"

5. U och kompis R börjar få samtal av lägenhetsägare P att de begått hemfridsbrott för att de inte fått en inbjudan till lägenheten av denne. (Skrattretande jag vet, bad vederbörande att läsa på lite i lagboken och återkomma, vi hade blivit inbjudna i lägenheten) Kompis R fick dessutom höra att vi stulit hunden (Trots att vi gav syster J de 200(!?!) som hon hade betalat för valpen) och att den skulle tillbaka till lägenhetsinnehavare P. När kompis R påtalade att det inte var lägenhetsinnehavare P´s hund svarade denne att "Nej, men ni tog den härifrån." (So?!?)

6. Kompis R får samtal av hunduppfödaren som säger att både U´s syster J, samt U´s mamma A (?!?) sagt att U och R stulit hunden!!

7. U ringer mamma A och berättar för vederbörande att antingen fixar de den här soppan och berättar sanningen för alla inblandade innan klockan har blivit halv sju, annars skulle både lägenhetsinnehavare P, syster J, och mamma A bli anmälda för förtal.

Dit har vi kommit nu. Nu är klockan halv, och jag ska ringa.

Håll tummarna.

Majs!

Uppdatering, 21,59.

Vilken dag, alla jag pratat med angående den här dokusåpa-liknande helgen har sagt samma sak. Det är helt otroligt hur en familj kan behandla en familjemedlem på detta sätt.

Efter många turer fram och tillbaka, med en lillasyster J som säger att hon ska ta livet av sig och att jag ändå inte bryr mig (Lägg ALDRIG någonsin ord i munnen på mig, särskilt inte efter den behandling de utsatt mig för under helgen). Med en mamma som bara säger ingenting alls (Det har alltid varit hennes specialitet att vända kappan efter vinden och aldrig ta parti för eller emot något). Och en polisanmlan mot alla dessa personer (mamma, Johanna, "Pipen" och Sandra) för förtal, kan jag nog somna något sånär gott.
Visst att jag förlorat en del av min familj, men är det ens en familj att tala om från början när de både ljuger för och om mig, och dessutom vill mig så illa?

Har fått höra nu i efterhand att precis ALLA har fått höra om att Johanna hade fått en hund med orden "Men säg inget till Ullis". Helt jävla otroligt, min egen familj kan inte ta att jag är ärlig och alltid "speaking my mind" så de ljuger för mig. H-e-l-a tiden. Nej, nu får det vara nog. De kan dra.

Majs och god natt!

Irriterande,

2006-04-28T09:13:00.000+02:00

jag stör mig så på ordet Genre, för jag fattar inte logiken med det!

Ja, jag vet ATT det stavas genre, och jag vet ATT det uttalas "schanger" Men jag fattar bara inte VARFÖR! Hur logiskt är det? Hur förklarar man det för ett barn, och varför krånglar man till det så för sig?

Seriöst, Hur förklarar jag för Rebecca det ologiska med att ett ord stavas på ett sätt, och uttalas på ett HELT annat? Jag fattar inte, var är logiken?

För att tala om något helt annat så såg vi klart på Narnia igår (det tar ju mig ett par dagar att se en film, då jag alltid lyckas somna) ;) Och visst, den var väl bra. Men jag måste erkänna att jag blev besviken, jag vill ha den gamla Narnia, den var bättre. Den hade mer historia.

Förresten, Är det någon som kan påminna mig om i vilken film det var Dorothy klickade ihop hälarna på sina röda skor 3 gånger? Jag kan inte komma på det, och det stör mig!

Någon, ge mig Trolltyg i tomteskogen och Narnia, jag är sentimental!

Majs!

Oh my,

2006-04-27T14:09:00.000+02:00

Oh my, oh my.

Ibland är det inte så bra att Rebecca har ärva mitt superba (?) minne.
Igår när jag kom hem från jobbet, så hann jag vara hemma ungefär en halvtimme, sen hör jag Marcus fråga Rebecca vad vitan (hennes hamster) gör på golvet i hallen.

Då visar det sig att när hon gick på toa, innan hon gick ut, typ 4 timmar tidigare, så släppte hon ner hamstern på golvet i sitt rum. Med dörren stängd. Men sen när hon kom tillbaka till rummet så hade hon lyckats glömma bort detta djur. Så i över 4 timmar har denna lilla försvarslösa hamster lallat runt hemma i lägenheten. Och då har vi 2 katter! Stackars liten. men men, hon överlevde. Det är GO i Vitan, våga inte säga annat!

Jag är värdelös,

2006-04-24T15:11:00.000+02:00

Fattar ni att det är FYRA MÅNADER sen jag var på gymmet senast?
Fan. Skärp dig Ulrika, du får spö annars!
Inte bara att man blir trött och orkeslös. Utan man har dessutom lagt ut 4000 spänn. Helt i onödan!

Jag är värdelös, jag vet.

Men låt mig bara sova nu. Jag är så trött!

Jobbat själv hela förra veckan. Längtade efter Gunvor, men nu är hon sjuk. Fan. En hel vecka till ensam, jag vill inte. Orkar inte.

Someone kill me please!

Majs!

Ungefär,

2006-04-18T21:02:00.000+02:00

så ja.

Min sambo gillar hockey, det gör inte jag.
Min sambo kommer från Göteborg, You do the maths.

(men visst spelar de väl illa nu?)

FUSK!

2006-04-13T12:13:00.000+02:00

Jag tycker fan inte att det är rättvist att de favoriserar så på Top Model. Det ska väl ändå vara på samma villkor de här tjejerna tävlar? Vad arg jag blir!

Varför vill de så gärna att hon Sabina ska gå vidare? Uppenbarligen ÄR hon inte bra eftersom hennes ögon i alla bilder kan jämföras med döda fiskar och varför ska HON hela tiden få extrachanser?

Förrförra avsnittet när Kristina fick dåliga bilder, då var det minsann inte tal om att hon skulle få en ny chans och ta om dem för att de "inte var nöjda" Men precis så är det ju de gör med Sabina. Helvete, hon har ju ungefär lika mycket utstrålning som en sten! Varför är det så omöjligt för juryn att se det?

Nej, i år blir det inte en svensk vinnare. Men nog måste vi väl ha vackrare tjejer än så?

Glad påsk.

How DO you feel..

2006-04-12T14:43:00.000+02:00

Jag tycker om min sambo, ibland iallafall.
Ibland tycker jag mindre om min sambo, som till exempel när han lyckas tappa bort alla bilder som någonsin funnits i datorn. Ja, iallafall de bilder som man inte kan få tag på igen.
De bilder som syster tagit, de lyckades han rädda. Och det var ju bra, för de var ju lättast att fixa tillbaka igen. Morr.

I helgen ska vi hem till min sambos familj i Gbg, han tycker att det är roligare än vad jag tycker. Vi ska nämligen inte bara fira påsk, utan även fira Marcus 30-årssdag i efterskott. (14:e feb)
Och de som känner mig vet vad jag tycker om fina tillställningar, jag helt enkelt tål inte folk som gör sig till. Lycka till Ulrika.

Nej, nu vill jag inte ha mer godis. Vi har fått så mycket påskgodis hit till jobbet nu att nästa chokladbit jag stoppar i mig kommer komma ut igen genom näsan. Varför är påskgodis så äckligt? Och varför äter man det ändå?

Majs.

Samvetskval.

2006-04-11T21:11:00.000+02:00

Idag när jag åkte pendeln hem från jobbet, så gick det en man i gången på tåget och ville sälja "situation Sthlm", och trots att jag inte hade pengar på mig så att jag ens KUNDE ha köpt tidningen av honom, så fick jag dåligt samvete. För det kändes så mesigt. Där går han och vill sälja sin tidning för 40 spänn. En summa som varenda människa har råd att avvara, och inte en enda människa köper någon!

Jag vet inte, jag kanske inte hade köpt någon tidning om jag hade haft pengar på mig heller, för jag har samma dåliga samvete när jag går förbi "dem" på centralen. Utan att köpa deras tidning. Men just idag kändes det så lågt. Han såg så ledsen ut där han stod vid dörren med sina tidningar och jag kände mig som världens elakaste!

Nästa gång ska jag köpa tidningen, hoppas jag mår bättre då.

Inget mindre än en prinsessa.

2006-04-10T13:56:00.000+02:00

Ibland får jag så dåligt samvete, för det händer ibland att Rebecca är slarvig, att hon tappar bort sina saker (tappat bort 3 mobiler) och att hon glömmer grejer överallt (tror inte att hon en enda gång har haft med sig ALLA saker hem som hon hade med sig bort), detta är nog en blandning av dåligt minne och "barnhet" och jag brukar skälla på henne ibland. Jag brukar säga att hon inte får leka med sina kompisar på en vecka för att hon glömmer kläder utomhus så att de förstörs, och jag brukar säga att hon får använda sina lördagspengar till att köpa nya saker när hon tappar bort dem.
Detta skäms jag lite för, för VARJE gång jag jämför henne med andra barn så inser jag att hon inte är mindre än en prinsessa. Då får jag dåligt samvete, då är jag en dålig människa, och jag skäms.
Inte för att hon ska få göra vad som helst utan att få skäll, absolut inte. Men när jag jämför henne med andra barn, så känns det bara så tattigt.

Nu i helgen t.e.x, vi var i Eskilstuna för att Rebecca skulle till sin pappa, och så skulle vi passa på och låta henne leka med sina kusiner. Och när jag ser hur hennes kusiner beter sig, så ångrar jag alla arga ord jag någonsin sagt till henne!

Ta hennes ena kusin, en kille på 4,5 år, när han inte får som han vill så slår han sin mamma i ansiktet, och hon säger inget! Han tar pengar ur hennes väska, säger att han "hittade dem",och vägrar ge tillbaka dem! När jag krävde att han skulle lämna tillbaka dem eftersom hans mamma inte gett honom dem så blev han sur, stängde in sig på rummet tills hans mamma kom och gav honom pengarna! [sigh!]

Rebeccas andra kusin (annan syster) sitter och äter medan hans syster leker med en av hans leksaker, då kommer han på att det får hon inte göra (detta trots att han spenderat hela förmiddagen med att leka med hennes lergrejer) så han börjar gråta och säga att den ville faktiskt han leka med! [Jag skrev väl att han vid tillfället satt och åt?] Och den är faktiskt hans! Jag har aldrig fattat det där med att man ska lära barn det där med att "mitt är mitt och ditt är ditt", är det inte viktigare att lära dem att dela med sig? Särskilt när de har syskon?

Hennes andra kusiner från samma familj är ungefär lika roliga de, för om de gör något dumt och man ifrågasätter detta, så ljuger de en RAKT upp i ansiktet utan att blinka, och de har gjort till någon slags sport att skylla ifrån sig på varandra, vad det än gäller. Nästan lika roligt är att de när man ska "prata vett" med dem sätter sig och tittar åt ett annat håll, vägrar titta på en och bara tokstruntar i en! [Gaah, så ignorant så det är läskigt!] Jag fattar inte hur man kan låta barnen behandla vuxna på sådant sätt? Så totalt respektlöst.

En annan "sådan där" händelse från helgen. Jag sitter inne hos min syster och dricker kaffe, då kommer Rebecca in och säger att "mamma, Alexander (en lekkompis till hennes kusiner, typ 7 år gammal) och Sebastian (hennes kusin på 4,5 år som slår sin mamma) sitter inne hos mormor och röker, de tar fimpar och tänder dem och håller dem vid munnen" [vid sådana tillfällen är jag GLAd att hon är en skvallerbytta!] När jag går in och frågar dem vad f*n de håller på med, och om de tror att de är tuffa för att de röker så svarar Alexander "nej, jag bara gjorde så". Jag bara gjorde så?!? Är det ens ett svar? Hur kommer en 7-åring på att han vill röka? Det är fan läskigt.

Efter alla såna här händelser så känner man sig elak för att man ger sin dotter kompisförbud för att hon har tappat bort sina nya vantar, man känner sig som häxan i Hans och Greta när man säger att hon inte får spela på datorn för att hon glömt ta med läxorna hem från skolan, och man får ångest för att man någonsin ens höjt rösten åt henne.

Men samtidigt så inser man ju, att det är just FÖR att vi har fasta gränser, det är just för att hon vet att vi alltid menar vad vi säger, som hon är en sån prinsessa. Oh då inser man att man är inte elak, utan tvärtom, man är snäll för att man låter sitt barn veta vad som gäller. Och då mår man bra igen!

Och jag vet, att ni är avundsjuka på mig för att jag har en sån underbar dotter, det skulle jag också vara!

Majs!

Negerbollar?

2006-04-06T11:36:00.000+02:00

Nej, så kan man ju inte säga! Förstår ni väl..

I vilket fall, Rebecca ringde mig på jobbet igår och frågade om hon fick baka chokladbollar [jaja, hon FÅR säga baka om det!] och det fick hon ju såklart, så länge hon städade efter sig.

När vi kom hem så hade hon gjort bollarna så fint och rullat i strössel och hon sa att det skulle vi äta till efterrätt.
Det skulle vi nog ha gjort också, om det inte vore för att hon (före maten som tur var) berättade helt allvarligt för mig att:

"Mamma, det går precis lika bra med bakpulver som med vaniljsocker när man gör chokladbollar, det smakar likadant!"

*s*
så idag får hon göra ett nytt försök, UTAN bakpulver. Så att hon kan bjuda morfar på fika när han kommer och hälsar på idag.

Majs!

En sån borde alla ha,

2006-04-05T09:40:00.000+02:00

Konversation på morgonen mellan mig och Gunvor:

U: Men man kan faktistk inte komma ihåg allt.
G: Nej, man kan inte komma ihåg nått!

Och jag höll med henne.. Så är det faktiskt.

Majs!

15:52

Hon är så härlig Gunvor, man tycker att hon BORDE vara för gammal för såna här härligheter med sina 63 år men icke då.

citat: " Kalla mig inte billigt luder för då slår jag 25-örespåsen i huvudet på dig." slutcitat.

Haha, kom på någon lika rolig själva då!

Håhå, jaja..

2006-04-04T12:12:00.000+02:00

En del är ju så dumma att tåget stannar, ska försöka ta det här kort nu.
Min syster är en mes, detta är något hennes soctant vet, så hon har spenderat det senaste halvåret till att köra över henne..
Vi ( släktingar till hennes barn) försökte råda bot på detta så vi fixade en fullmakt som gav Jessica (faster till min systers barn) rätt att ta del av alla handlingar i Mikaelas (syster) ärende där och även så skrev vi att Jessica fr.o.m nu skulle föra Mikaelas talan.

Detta tyckte ju självklart Anngerd (soctanten) var jobbigt, eftersom hon kunnat hunsa Mikaela som en hund, och så kommer Jessica här och ställer krav på att de ska sköta sitt jobb! Så, nej, det borde vi ju förstå att det går ju inte..

Såå, Anngerd kallar helt enkelt in Mikaela på ett möte nu i fredags.. Där hon (indirekt) tvingar Mikaela att häva fullmakten, hon säger att Mikaela nog inte alls vet vad det är hon gått med på för att om Jessica hade en fullmakt så kan hon ju begära ut precis vilka papper hon vill därifrån och TÄNK om de blir osams.. Och hon säger dessutom att "Du och Erling (barnens pappa) har i princip skrivit på er egen grav genom att skriva på det där papperet." *skratt* Ibland är folk så dumma at tåget stannar och man vet inte om man ska skratta eller gråta, Anngerd är en av dem.

Så idag får Jessica hem ett brev från Anngerd där det står att "Mikaela har ångrat sig angående fullmakten P.g.a ett missförstånd." *skratt* Hon är väl för härlig den tanten.

Det läskigaste med henne är att hon jobbat som soctant i 25 år, och fortfarande kan hon inte lagen. Someone kill me please!

Til next time.

Okej,

2006-04-03T20:22:00.000+02:00

Jag erkänner. Jag har fallit för trycket, hakat på trenden och skaffat mig själv en blogg.. (oh my god vilket offer hon är!) Så nu ska jag väl bara försöka komma ihåg att skriva här också, peppar peppar. Skulle det se JÄTTEdumt ut med en tatuering i pannan där det helt enkelt står "blogg"? Eller?

Imorgon ska jag till Eskilstuna, ska bli så skönt att få ställa soctanterna mot väggen, oh my vad de är fittiga! (får man skriva så?) Det är mig helt ofattbart att de kan få bete sig så som de gjort. Ni skulle storkna! Men de gjorde ju sitt första misstag när de trodde att de kunde köra över mig lika lätt om de gjorde med min syster, och sitt andra när de erkände att de inte har en aning om vad de sysslar med.. Men seriöst, de tror faktiskt att de kan bryta mot lagen och komma undan med det?!? Är det ett krav när man börjar jobba på soc att man ska vara blåst som en glasvas?

Nu sitter Marcus och Sara och pratar telefon här bara för att jag ska få skriva klart dagens blogg så jag får göra dem till viljes, for now.. Och sen får vi hålla tummarna för att jag kommer ihåg adressen hit..

Majs!