Inget mindre än en prinsessa.
Ibland får jag så dåligt samvete, för det händer ibland att Rebecca är slarvig, att hon tappar bort sina saker (tappat bort 3 mobiler) och att hon glömmer grejer överallt (tror inte att hon en enda gång har haft med sig ALLA saker hem som hon hade med sig bort), detta är nog en blandning av dåligt minne och "barnhet" och jag brukar skälla på henne ibland. Jag brukar säga att hon inte får leka med sina kompisar på en vecka för att hon glömmer kläder utomhus så att de förstörs, och jag brukar säga att hon får använda sina lördagspengar till att köpa nya saker när hon tappar bort dem.
Detta skäms jag lite för, för VARJE gång jag jämför henne med andra barn så inser jag att hon inte är mindre än en prinsessa. Då får jag dåligt samvete, då är jag en dålig människa, och jag skäms.
Inte för att hon ska få göra vad som helst utan att få skäll, absolut inte. Men när jag jämför henne med andra barn, så känns det bara så tattigt.
Nu i helgen t.e.x, vi var i Eskilstuna för att Rebecca skulle till sin pappa, och så skulle vi passa på och låta henne leka med sina kusiner. Och när jag ser hur hennes kusiner beter sig, så ångrar jag alla arga ord jag någonsin sagt till henne!
Ta hennes ena kusin, en kille på 4,5 år, när han inte får som han vill så slår han sin mamma i ansiktet, och hon säger inget! Han tar pengar ur hennes väska, säger att han "hittade dem",och vägrar ge tillbaka dem! När jag krävde att han skulle lämna tillbaka dem eftersom hans mamma inte gett honom dem så blev han sur, stängde in sig på rummet tills hans mamma kom och gav honom pengarna! [sigh!]
Rebeccas andra kusin (annan syster) sitter och äter medan hans syster leker med en av hans leksaker, då kommer han på att det får hon inte göra (detta trots att han spenderat hela förmiddagen med att leka med hennes lergrejer) så han börjar gråta och säga att den ville faktiskt han leka med! [Jag skrev väl att han vid tillfället satt och åt?] Och den är faktiskt hans! Jag har aldrig fattat det där med att man ska lära barn det där med att "mitt är mitt och ditt är ditt", är det inte viktigare att lära dem att dela med sig? Särskilt när de har syskon?
Hennes andra kusiner från samma familj är ungefär lika roliga de, för om de gör något dumt och man ifrågasätter detta, så ljuger de en RAKT upp i ansiktet utan att blinka, och de har gjort till någon slags sport att skylla ifrån sig på varandra, vad det än gäller. Nästan lika roligt är att de när man ska "prata vett" med dem sätter sig och tittar åt ett annat håll, vägrar titta på en och bara tokstruntar i en! [Gaah, så ignorant så det är läskigt!] Jag fattar inte hur man kan låta barnen behandla vuxna på sådant sätt? Så totalt respektlöst.
En annan "sådan där" händelse från helgen. Jag sitter inne hos min syster och dricker kaffe, då kommer Rebecca in och säger att "mamma, Alexander (en lekkompis till hennes kusiner, typ 7 år gammal) och Sebastian (hennes kusin på 4,5 år som slår sin mamma) sitter inne hos mormor och röker, de tar fimpar och tänder dem och håller dem vid munnen" [vid sådana tillfällen är jag GLAd att hon är en skvallerbytta!] När jag går in och frågar dem vad f*n de håller på med, och om de tror att de är tuffa för att de röker så svarar Alexander "nej, jag bara gjorde så". Jag bara gjorde så?!? Är det ens ett svar? Hur kommer en 7-åring på att han vill röka? Det är fan läskigt.
Efter alla såna här händelser så känner man sig elak för att man ger sin dotter kompisförbud för att hon har tappat bort sina nya vantar, man känner sig som häxan i Hans och Greta när man säger att hon inte får spela på datorn för att hon glömt ta med läxorna hem från skolan, och man får ångest för att man någonsin ens höjt rösten åt henne.
Men samtidigt så inser man ju, att det är just FÖR att vi har fasta gränser, det är just för att hon vet att vi alltid menar vad vi säger, som hon är en sån prinsessa. Oh då inser man att man är inte elak, utan tvärtom, man är snäll för att man låter sitt barn veta vad som gäller. Och då mår man bra igen!
Och jag vet, att ni är avundsjuka på mig för att jag har en sån underbar dotter, det skulle jag också vara!
Majs!
Detta skäms jag lite för, för VARJE gång jag jämför henne med andra barn så inser jag att hon inte är mindre än en prinsessa. Då får jag dåligt samvete, då är jag en dålig människa, och jag skäms.
Inte för att hon ska få göra vad som helst utan att få skäll, absolut inte. Men när jag jämför henne med andra barn, så känns det bara så tattigt.
Nu i helgen t.e.x, vi var i Eskilstuna för att Rebecca skulle till sin pappa, och så skulle vi passa på och låta henne leka med sina kusiner. Och när jag ser hur hennes kusiner beter sig, så ångrar jag alla arga ord jag någonsin sagt till henne!
Ta hennes ena kusin, en kille på 4,5 år, när han inte får som han vill så slår han sin mamma i ansiktet, och hon säger inget! Han tar pengar ur hennes väska, säger att han "hittade dem",och vägrar ge tillbaka dem! När jag krävde att han skulle lämna tillbaka dem eftersom hans mamma inte gett honom dem så blev han sur, stängde in sig på rummet tills hans mamma kom och gav honom pengarna! [sigh!]
Rebeccas andra kusin (annan syster) sitter och äter medan hans syster leker med en av hans leksaker, då kommer han på att det får hon inte göra (detta trots att han spenderat hela förmiddagen med att leka med hennes lergrejer) så han börjar gråta och säga att den ville faktiskt han leka med! [Jag skrev väl att han vid tillfället satt och åt?] Och den är faktiskt hans! Jag har aldrig fattat det där med att man ska lära barn det där med att "mitt är mitt och ditt är ditt", är det inte viktigare att lära dem att dela med sig? Särskilt när de har syskon?
Hennes andra kusiner från samma familj är ungefär lika roliga de, för om de gör något dumt och man ifrågasätter detta, så ljuger de en RAKT upp i ansiktet utan att blinka, och de har gjort till någon slags sport att skylla ifrån sig på varandra, vad det än gäller. Nästan lika roligt är att de när man ska "prata vett" med dem sätter sig och tittar åt ett annat håll, vägrar titta på en och bara tokstruntar i en! [Gaah, så ignorant så det är läskigt!] Jag fattar inte hur man kan låta barnen behandla vuxna på sådant sätt? Så totalt respektlöst.
En annan "sådan där" händelse från helgen. Jag sitter inne hos min syster och dricker kaffe, då kommer Rebecca in och säger att "mamma, Alexander (en lekkompis till hennes kusiner, typ 7 år gammal) och Sebastian (hennes kusin på 4,5 år som slår sin mamma) sitter inne hos mormor och röker, de tar fimpar och tänder dem och håller dem vid munnen" [vid sådana tillfällen är jag GLAd att hon är en skvallerbytta!] När jag går in och frågar dem vad f*n de håller på med, och om de tror att de är tuffa för att de röker så svarar Alexander "nej, jag bara gjorde så". Jag bara gjorde så?!? Är det ens ett svar? Hur kommer en 7-åring på att han vill röka? Det är fan läskigt.
Efter alla såna här händelser så känner man sig elak för att man ger sin dotter kompisförbud för att hon har tappat bort sina nya vantar, man känner sig som häxan i Hans och Greta när man säger att hon inte får spela på datorn för att hon glömt ta med läxorna hem från skolan, och man får ångest för att man någonsin ens höjt rösten åt henne.
Men samtidigt så inser man ju, att det är just FÖR att vi har fasta gränser, det är just för att hon vet att vi alltid menar vad vi säger, som hon är en sån prinsessa. Oh då inser man att man är inte elak, utan tvärtom, man är snäll för att man låter sitt barn veta vad som gäller. Och då mår man bra igen!
Och jag vet, att ni är avundsjuka på mig för att jag har en sån underbar dotter, det skulle jag också vara!
Majs!
posted by Ullio at 1:56 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home