Hemlis.

Hej bloggen.
Du är mitt andningshål,
du vet det va?

Till dig säger jag sånt som jag inte annars säger.
Jag behöver inte hålla allt inne och bara le för dig.
Som alltid annars.

Jag tycker om dig bloggen.
Du ger mig ny luft i mina lungor.
Och du tar all min "skit" utan att klaga.

Du är bra att ha bloggen.
Utan dig skulle jag nog vara knäckt.
Jag vet det.


Jag är ingen talare bloggen,
jag är en lyssnare.
Men nu är det du som lyssnar på mig.
Och jag är tacksam bloggen,
för att du finns.


För det kankse ÄR så att jag överreagerar på mammas beteende.
Men du låter mig.
Och det behöver jag.
Hon menade säkert inget illa,
men måste man mena illa för att såra?

För jag BLIR verkligen så ledsen.
Och om jag blir ledsen,
så kan väl ingen annan säga till mig,
att vad jag känner är fel?

Varför gör hon såhär?
Och varför låter jag henne?