2006-05-20

Drar åt helvete?

Gör de? Jag vet inte, jag bad om det. Men om de lyssnar så bra som de hittills gjort så är det tveksamt. Jag är så jävla ledsen, och förbannad, besviken. Och jag vet inte vad. Jag har verkligen försökt, så många gånger. Att få dem att förstå. Men det är som att tala med en vägg. Som en av mina kära systrar sade; det är liksom som att öronen hör vad man säger. Men hjärnan bara glömmer av att registrera det. Och det är fan så det känns. Man tror att man har förklarat allt såpass logiskt att inga missförstånd kvarstår. Men lik förbannat får man höra en dag senare att det man sa, det finns inte längre. Hissen verkar inte gå ända upp.

Elakt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Bara skrämmande ärligt.

Min mamma och min lillasyster träffade på en av mina vänner idag. Med sig hade de en ny hund. (suck!)
Hon var mäkta nervös över att min kompis såg denna hund, så hon började förklara att "Johanna är ute med Sandra och Pipens hund, den heter Ronja och är syster till Casper. (Casper är då Johannas förra hund, den som vi skaffade ett nytt hem till)

På något sätt känns det som att iom att hon berättade för min kompis att den här hunden de hade med sig INTE alls var en ny hund (bullshit) så VISSTE hon ju ändå att min kompis skulle berätta för mig att hon sett dem med en ny hund. Och då kunde hon ju ändå tänka såpass logiskt att hon förklarade bort hunden. Men lik förbannat så berättar hon för MIN kompis att "ja, jag tycker det är elakt av Ulrika att ta hunden ifrån Johanna, hon kunde ju ha gett henne en chans" och "Ulrika gjorde faktiskt så att Johanna började skära sig i armarna"
WTF! Kan NÅGON förklara hur ens egen mamma kan göra så mot en?

Jag ringde min mamma sen. Jag bad dem dra åt helvete hela bunten.
Hon visste (självklart) inte vad jag pratade om. Varför är jag inte förvånad? Så många knivar som jag fått i ryggen så är det ett under att jag lever.
Jag sa till min mamma att enda anledningen till att Johanna skär sig i armarna är det faktum att mamma och Berra (Johannas pappa) super och inte finns där för sina barn, det har INGET ALLS med någon hund att göra.
Jag skiter i om hon inte vill höra det, jag kan vara skrämmande ärlig om jag måste.

Jag är läskigt förbannad på dem för tillfället, det är inte långt ifrån att jag önskar livet ur dem. Skrämmande? Ja, men vad tror ni då det är för mig? Jag orkar fan inte längre. Alla dessa lögner. Och de här personerna ska vara min familj! Jag vet inte. Men jag tvivlar starkt!

Jag kommer från en dysfunktionell familj. Vet ni hur ont det gör?

Det är tur att jag har de andra i min familj som faktiskt bryr sig. Som också de, trots allt, blivit vettiga människor efter att ha växt upp i denna dysfunktionella familj. Jag tackar pappa för mycket. Och är så glad för att Tess Och Natalie finns. Ni är mina änglar! (Tack vare er dör inte hoppet)
Ja, Mikaela och Suss finns också såklart. Men på något sätt har jag aldrig kommit dem lika nära. (Det är nog bara för att de är äldre än vad jag är, jag har aldrig behövt ta hand om dem)

Läste på lillasyster Johannas "lunarsida" i förrgår på flera ställen att "jag älskar mina hundar, men Casper tog min syster ifrån mig och sen sålde hon han" (Ja, svenskan var så dålig) så jag skrev till henne att hon skulle sluta snacka så mycket bull utan testa att vara ärlig någon gång. Men hon har väl fått för mycket av mamma i sig. För den enda respons(?) jag fick var att inläggen jag skrev raderades. Och alla "bevis" för att hon någonsin skrivit så om mig, också de raderades. Tror du verkligen att jag är så blåst Johanna? Då får folk att tycka synd om dig på falska premisser. Det är inte synd om dig. Och du, du har dig själv att skylla.

Fan, ni hör väl själva? Jag blir mörkrädd av att veta att min mamma ska föreställa en vuxen människa. Och att Johanna är så läskigt lik henne, det bådar inte gott för framtiden.

Nej, de KAN dra åt helvete. Faktiskt, de finns inte för mig och inte jag för dem. Det gör ont. Men mindre ont än att FÖRVÄNTA sig att man har en familj som sen visar sig vara en illusion.
Nu VET jag iaf vad jag har att förvänta mig.

Majs!