How come,

På något sätt känns det som att de varit övertygade om att jag gör detta bara för att jävlas. Hur kan det komma sig? Sådan har jag aldrig någonsin varit som person, det enda jag vill, är att göra det som är rätt. Hur kan det vara fel?

Jag försöker få dem att bli lika oegoistiska, men det enda de kan se är att Johanna är ledsen för att hon inte har sin hund kvar. Jag säger, att det inte ens är därför hon är ledsen. Men det verkar ingen annan förstå.

Istället för att ifrågasätta hur en 15-åring (om 4 dagar) kan känna att hon vill ta livet av sig för att hon blir av med en hund som hon haft i EN VECKA. Så väljer de att inte ifrågasätta alls, utan bara bli arga. På fel grej dessutom. De borde vara arga på sigsjälva, för det är de som har svikit. Tänk om någon bara kunde förstå.

Jag säger som så. Att enda anledningen till att Johanna blir så ledsen över denna förlust, är för att hon, i brist på vuxna att förlita sig på och känna kärlek från, lägger över allt detta på sina djur. Och hur sorgligt detta än må vara (mitt hjärta blöder), så är det än sorgligare att de vuxna inte ser detta.

Jag smsade med henne igår. Hon skrev att hon ville skära sig i armarna. Även hon tror att det är hunden som gjort henne så ledsen. Kanske är hon så van att bli sviken av sina föräldrar att hon inte ens inser att det är de som gör henne så illa. Att det är deras oförmåga att finnas där för sina barn som bränner som knivar i ryggen, osynliga, men lik förbannat så j*vla verkliga.

Jag vill hjälpa henne, men på rätt sätt. Och det har inget med hunden att göra. Vad hon behöver, är trygghet i sin omgivning, i de vuxna omkring henne. Inte en valp som ska ta emot all hennes smärta. Någon gång rinner det över ändå.

(självklart skulle jag bry mig om du tog ditt liv, jag nog mest av alla, för som jag skrev till dig. Så är det liksom min grej att lägga mig i)

Och ni undrar varför jag hatar fulla människor? This my friends, is why.

Majs!