Helgen,

Linda sa att vi skulle åka till Eskilstuna, att Mini skulle förstå. Så det gjorde vi.

Hälsade på Rasmus på sjukhuset det första vi gjorde när vi kom till stan. Lillkillen fick morfindropp så han var ju inte helt sig själv, men ganska pigg ändå. Fick veta att han hade ätit tre kant-lösa ost-formfranska precis. Vilken kille!
Efter den operation de utfört i munnen på honom (Under överläppen har de gått in, tagit bort flisor och "dragit ner" tandköttet eftersom det hade åkt upp såpass mycket att man såg hela tandrötterna innan.) Och trots att tänderna bredvid framtänderna har slagits i så att de tryckts upp i käken (Han ska få träffa någon slags övertandläkare i veckan) och trots att läppen ser ut ungefär som köttfärs, som att den ska spricka bara man TITTAR på den. Och han äter. TRE smörgåsar. Det kallar jag vilja. Han vet att han blir bra om han äter, och han vill komma hem till sina syskon.

På lördagen hälsade vi på honom i flera vändor. Först ville min pappa åka och hälsa på. (Stackars pappa grät nästan i bilen bara av att PRATA om det). Och sen ringde min största syster och sa att hon och hennes barn ville hälsa på. Och sen ville ju Rasmus mammas kille och Rasmus syskon hälsa på. Och så Rasmus pappas tjej och en annan av mina systrar. Och eftersom Marcus är den enda som han bil så åkte han skytteltrafik till sjukhuset. Vad gör man inte för den goda sakens skull.
Vi hade med oss en vattenpistol, en sån där pump-variant, för det önskade han sig. Och glad blev han, han ville hålla i den hela tiden. (sen sprutade han vatten på sina kusiner på sjukhusbalkongen senare.) =)

På söndagen innan vi åkte hem till Tälje igen så hälsade vi på honom en sista gång. Då hade han fått sluta med morfindroppet och var MYCKET piggare, låg och vred sig och slog på "resa-sig-upp-hjälpen" av tristess. Lite mer "min" Rasmus, det var lite läskigt att se honom sådär loj.

Vad barn hämtar sig snabbt förresten! Skillnaden mellan de olika dagarna var nästan löjlig. Alltså. Det kan inte gå så snabbt, det var nästan så att man såg det hända.
I fredags var båda ögon lila, hela ansiktet svullet (såg ut som att han inte ens hade något näsben) och läppen stor som ett hus.
I lördags var ögonlocken lila, men under ögonen hade det börjat lägga sig och var gul-grönt, läppen såg fortfarande ut att kunna spricka, men svullnaden i ansiktet hade gett sig lite.
Och igår när vi var där så var läppen nästan normalstor. Och han såg nästan ut som sig själv i ansiktsform igen! (Fortfarande lite svullen bredvid näsan, men det är ju bara för att tänderna åkt upp där. Det får tandläkaren göra något åt tror jag, Så måste det väl bli?)

Helt otroligt!

Eskisltuna Kuriren har hört av sig till dem för att göra ett reportage om solskenshistorian. Så det är inte bara vi som anser att han haft änglavakt.

Nu ska jag sätta igång att jobba, later!


Majs!