Jag vet inte.

Nej, jag vet inte ens vad jag ska göra. Egentligen. (vad betyder egentligen?)
Jag borde sluta bry mig. För att det är vad som gör minst ont. Men samtidigt VILL jag ju att de ska lära sig något av allt detta. Och om jag bara "låter dem slippa mig" så tror jag tyvärr inte de gör det. Jag tror verkligen inte det. För min familj är inte som alla andra.

Min familj är inte som alla andra.

Din familj skulle nog sörja en förlorad familjemedlem.
Min familj är glad för att de slipper någon som lägger sig i och klagar.
Din familj skulle nog fundera på vad de själva har för roll i det som hänt.
Min familj rycker på axlarna och säger "Ulrika är dum, hon bad oss dra åt helvete." Och funderar inte mer på om det har med dem att göra.
Din familj skulle säkert få dåligt samvete av att ljuga för en familjemedlem.
Min familj gör det utan att blinka, både för och om en. Och skäms inte ens. Allt för att ställa sig själv i bättre dager.
Din familj skulle nog be om ursäkt om de gjorde dig fel.
Min familj skulle aldrig drömma om att göra något sådant.
Din familj, skulle nog aldrig hamna i den här situationen.
Min familj gör det fler gånger än du kan räkna till.

Är jag bitter?
Kan man vara annat?

Ingen som inte varit i denna situation, kan nog förstå alla känslor som jag går igenom just nu. Jag vill slå på dem. Men det skulle inte göra någon nytta.
Jag vill skrika på dem. Men vad skulle det ändra på?
Jag vill förklara för dem. Men det har jag redan försökt.
Vad finns kvar? Någonstans vägrar de ju ändå lyssna för att de inte vill inse sin egen inblandning.
För att det är så mycket lättare att säga "Ulrika har minsann gjort så att Johanna har börjat skära sig i armarna" än att faktiskt erkänna att "fan, det är ju VI som inte funnits där för henne." Jag blir så förbannad! Men jag HAR skrikit så mycket på min mamma. Jag har frågat henne hur fan hon kan göra så här mot mig. Och ibland TROR man att man når fram. När hon intygar att "nej, det är självklart inte fel av dig att göra si eller så" men när man två minuter senare får samtal av någon annan, som bevisar att ALLT ens mamma precis sa till en. Var toklögner. Då blir man arg, man blir besviken, man blir ledsen. och man vill bara strunta i allt.
Och man FÖRSÖKER göra just det. Man försöker intala sig att "jag bryr mig inte om dem". Men man gör ju det. Så än en gång försöker man få dem att ta reson. Att förstå vad fan det är de håller på med. Och än en gång har man en mamma som ljuger en rakt upp "i ansiktet"

Hur många gånger klarar man detta? Långt fler gånger att man tror att man ska klara det. Helt enkelt för att man måste.

För att det är ens familj. Och man vill försöka få den att funka.

Jag går sönder inuti. Men det tror ingen. De är helt enkelt övertygade om att jag gör som jag gör för att jävlas med dem. De kan inte tänka längre än så. Helt enkelt för att de inte vet vad det betyder att vara osjälvisk. Att tänka utanför sig själv. Vad är det för fel på dem? Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det.

Det handlar inte ens om dessa jävla hundar som alla har snöat in på. Det handlar om att finnas där för andra. Och om alla dessa satans lögner.
Nästa människa som ljuger för mig får en kula i pannan! Helvete vad less jag är!

Snälla hjälp mig någon!


Majs!