Rebecca

Jag tycker faktiskt, någonstans i allt det (faktiskt) patetiska med Rebeccas fritids socanmälan, att det är lite tragikomiskt.

Helt enkelt för att man inte vet,
om man ska skratta eller gråta.



För den oinvigde:

Vi fick hem ett brev från soc.
De hade blivit kontaktade av Rebeccas skola.
Det stod i brevet, att soc fått en anmälan från skolan, om att de var oroliga för Rebecca.

Jag ringde handläggaren,
och fick veta att anledningen till anmälan var att Rebecca hade sovit över/velat sova över hos någon kompis. Och ofta ville följa med kompisar hem efter fritids.
Eeh, jaa?
Svarade jag bara
Och jag fattade noll.
Jag började tillochmed skratta när hon berättade det.
Jag hade gått omkring jätteorolig i en hel halvtimme medan jag väntade på att de skulle ringa upp mig,
och blev så lättad när jag insåg, att det bara var det.

Jag försökte anstränga mig för att se det konstiga i det.
Men tänkte att jag säkert skulle få veta mer på mötet vi bokade in.

När jag pratade med handläggaren på soc, så tyckte hon att det var konstigt att fritids inte hade pratat med oss om detta, då det är kutym att göra så.
"Har de inte pratat med er alls?"
"Inte ett ord.
Det här brevet är det första jag hört om att något skulle vara fel."

Ja, det var konstigt.
Jag undrade också över varför.
Om det var vettigt att skicka en anmälan till soc utan att ens försöka prata med oss först?
Om vi gjort något, som gjort att de inte vågade prata med oss.
Eller om Rebecca visat på något sätt att hon inte mådde bra.
Undrade hur de kommit på tanken,
att det är något att oroa sig för,
att Rebecca ville vara med kompisar,
istället för att vara hemma med bara oss vuxna.
För jag fattade inte.


De som aldrig varit där, kan nog aldrig sätta sig in i den situationen.
Förstå hur det känns när man läser det där brevet,
när man får, svart på vitt, att någon tror att du inte tar hand om ditt barn!
Det spelar ingen roll om man vet att de har fel.
Det gör ont att de ens tror.
Och självklart kryper du in i dig själv för att förstå varför.

Alla dessa tankar som kommer, bara snurrar och mal.
Ingen ordning.
Vad har jag gjort?

Socanmälan,
det är ändå rätt stort.
För att de oroar sig över att Rebecca vill leka med kompisar?

Kanske var det för att jag visste att hon har det bra,
som jag inte förstod,
varför de oroade sig.
Jag hade märkt om hon inte mådde bra.
Och de också.

Hade de sett något som jag missat?


Jag försökte ta det till mig.
Uppenbarligen så var det ju allvarligt för dem.
Försökte se det ur deras synvinkel.
Se vad som är oroande med att hon vill leka med kompisar.
Som att det var något ovanligt.
Försökte se det hemska i att,
"Hon vill följa med kompisar hem."
Men det gick inte.
För jag fattade inte.
Jaa?
Klart hon hellre vill vara med kompisar än hemma med bara två vuxna,
som hur mycket de än anstränger sig,
inte har i närheten av samma fantasi som ett barn.
Det säger väl sig självt?


"Hon har frågat om hon får sova över hos andra."
Jaa?
När jag var liten,
så sov vi över hos varann så mycket vi bara kunde,
så ofta vi fick,
jag och mina kompisar.
Varför är det fel?
Får man inte?
Det är en kul grej,
i första hand.
Varför göra det till något annat?
Vad är oroande med det?

De vet ju att hon bor i en annan stadsdel, så att hon måste fråga "hemmis",
i skolan.
Och inte kan göra som de andra i skolan,
bara gå förbi och knacka på.
De vet att hon är ensambarn,
att hon inte har någon att leka med annars.
Vad hittar de för annan anledning.

Vad har jag gjort?


Anyhow.

Moving on.
(Jag blir bara så yvig när jag blir upprörd!)


Vi var på möte med soc.
De läste upp den anmälan de fått in.
En del av den stämde,
ja, hon brukade följa med kompisar hem,
ja, faktiskt rätt ofta eftersom hon inte har någon att leka med hemma och inga kompisar i området.

Andra delar vet jag inte riktigt var de kom ifrån.
Att hon hade med sig sovkläder "i princip dagligen" för att hon hoppades få sova hos någon, var taget ur luften. Hon har sovit hos sin bästis typ 3 gånger, på skoldagar, under dessa år.

Och att en förälder pratat med fritids om att "Rebecca blir inte ens hämtad när hon är här", var rent löjligt,
då det var de som erbjöd sig att komma med henne,
när Marcus ringde för att kolla när han skulle hämta henne.

Vi förklarade för dem att visst var det så, att hon ofta följde med kompisar hem,
men att vi inte tyckte det var konstigt alls,
med tanke på att hon inte hade några vänner här och på att vi nog inte går upp emot andra barn.

De berättade att de inte visste mer än det som de hade berättat för oss,
men att de pratat med Rebeccas fröken också,
och att hon inte hade märkt på något sätt att det skulle vara något med Rebecca.
Hon var inte orolig alls.


Sen kom soc på hembesök.
Fick se hur vi hade det,
vår "naturliga miljö".
Och så var det meningen att någon av dem skulle prata med Rebecca. (Det kändes dock positivt, när jag frågade om de skulle prata med henne, och de sa att det inte behövdes.)


De var jättegulliga,
tjejerna som hade vårt "ärende".
Vettiga,
och engagerade.
Precis såna människor som borde jobba med detta.

Så det blev lite jobbigt.
Att ifrågasätta.

För inte någonstans var jag arg på dem.
Tvärtom tyckte jag att det var jätteskönt att se att de faktiskt tog tag i de anmälningar som de fick in.
Att de verkligen verkade bry sig.
Underbart att de var såna som sköter sitt jobb så som man önskat att alla som jobbar på soc borde göra.
De var helt suveräna.

Och våra ifrågasättningar gällde ju inte dem, eller hur de hanterade det.
Men det var ju de som fick ta frågorna.
Trots att de egentligen inte hade något svar.
Det var ju de som var MGN, den minsta gemensamma nämnaren.
Och trots att vi fick veta allt de visste,
så försökte man få fler svar.
För att man ville veta.
För att man inte förstod.
För att man hoppades på att de hade alla svar.
Eller åtminstone en förklaring.
Även fast man visste att de inte kunde förklara,
för det var inte de som var oroliga.
De visste inte mer än vi visste.

Vi kände att vi ville få svar,
som vi inte kunde få från dem,
så de bokade in ett möte med skolan.
Så att vi kunde bli av med lite frågetecken.

Men frågan är om vi inte bara fick fler frågor.

Vi träffade fritidslärarna, rektorn, skolsyster, och de två handläggarna från soc.


"Det verkar som att hon inte vågar gå hem själv"
fick vi höra.
Som ett slag i magen.
De tror att vi är dumma mot henne?

"Jag tycker inte att det är konstigt att hon vill följa med kompisar hem, där vi bor har hon inte en enda kompis, och vi är nog inte så roliga att umgås med, så jag förstår inte varför det är konstigt?"

De kunde inte tänka sig att det var för att hon ville vara med sina kompisar?
Och inte för att hon inte ville vara hemma?

På vilket sätt verkade det som att hon inte hade det bra?
Mådde hon dåligt?
Missade vi något?
Vad såg de som inte jag såg?

"Nej, vi tror inte alls att ni är elaka mot henne hemma, det var inte så vi menade",
sa de,
när jag ifrågasatte den meningen.

Inte?
Vad annars kan man mena med att påstå att "Det inte verkar som att hon vågar gå hem själv"?

Varför kunde de inte svara ens på den lätta frågan?
De anmäler att hon inte verkar vilja gå hem,
men har ingen anledning,
och ingen oro för att hon inte har det bra hemma?

Logik?


Åh vad jag önskar att jag kunde bevisa.
Jag vill bara att de ska veta att jag är bra!


Varför ser jag inte vad de ser?
De måste ju se något?

Har jag gjort fel när jag behandlat henne som en jämlike?
Tvingar jag henne att vara vuxnare än hon är?
Fast jag aldrig ens höjer rösten?
Har jag för höga krav på henne?
Men jag kräver ju inget.
Ser hon det som krav ändå,
för att hon vet att jag förväntar mig att hon är den duktiga tjej hon är?
Om jag uppmuntrar,
kan det ses som att jag kräver?

Vad ser de, som jag inte ser?


Ser de inte vad jag ser,
tjejen som alltid är glad,
positiv,
ansvarsfull,
och duktig.
Hon som är bäst i skolan,
och som är otroligt vettig, för sin ålder?

Är det det som är felet?
Tror de att jag skrämmer henne till att vara väluppfostrad?
Är hon så ovanligt ansvarsfull för sin ålder,
att det måste vara något som är fel?

Vad ser de som inte vi ser?


"Hon leker med Malin, sin bästis.
Men när hon inte har Malin där,
så försöker hon inte etablera kontakt med de andra barnen".
Säger han, fritidsledaren,
i ena andetaget.
För att i andra,
säga att om hon inte kan följa med Malin hem, så försöker hon få följa med någon annan.

Hur det nu går ihop.
Hon som inte vill etablera kontakt?

"Hon sitter hellre med de vuxna då,
är jättebra på vuxenkontakt,
och på att umgås med vuxna."
Säger han,
som att det är något negativt?

"Sitter gärna i knä.
Och kramas och så."

Ja?
Är det farligt?
Det är ju inte så att hon hoppar upp i knäet på främlingar,
hon tycker om dig.
Läser du in mer i det så sitter nog problemet mer i ditt huvud än någon annanstans.

Om du tycker det är jobbigt att umgås med barn,
att en del barn väljer ditt sällskap framför de andra barnens,
så kanske inte fritids är så bra val att jobba på?


"Det verkar som att hon är ute efter en fadersgestalt."
Säger han sen,
och bevisar bara,
hur lite de vet.
Om vår familj.
Samtidigt som det bevisar,
vad det är de tror.
För de kan ju inte veta, hur otroligt bra Marcus är.
Att Rebeccas pappa,
inte är ute ur bilden.
Att Rebecca har både sin pappa, och Marcus,
som fadersgestalter.


Att de bara chansar så?
Att de ens har mage att kasta ur sig en sån sak,
framför "fadersgestalten",
som de antyder, rätt plumpt, inte är tillräckligt mycket där för Rebecca.
Trots att de,
om de visste något alls,
skulle tycka att bättre plastpappa kan man inte ha.

Men de vet inte.
Och det är väl det som är problemet.


"Det kan inte vara så att hon vill umgås med dig för att hon tycker om dig?
För att hon tror att du tycker om henne?
Oavsett vilket kön du tillhör?"
Undrar jag.

"Jo, så kan det såklart vara."
Svarar han.
"Vi har flera barn som är såna."

Så vad är problemet?

De pratade om att det kunde vara farligt att hon var så social,
för att det fanns dumma människor som kunde utnyttja det.

Och dumförklarade därmed Rebecca totalt.
Tror de inte att hon vet bättre än så?
Att hon är vettigare än så?

Hon vet att hon inte får prata med främlingar.

Vad tror de om mig?


De pratar om att de aldrig träffat mig.
Och jag förklarar att jag inte ser någon anledning till att Rebecca ska vara på fritids till klockan 6, som är den tidigaste tiden jag kommer hem från jobbet,
bara för att jag ska kunna hämta henne på fritids.

De tycker att vi är så dåliga på att kommunicera.
Säger att "det normala är att föräldrar hör av sig,
och visar intresse för sitt barns skolgång.
Men du har aldrig ens ringt."

Jag svarar att det kanske är vad som är normalt för dem.
Men för mig,
är det normalt att skolan/fritids hör av sig om det är något som inte är bra,
eller något som jag behöver veta.
Så jag förstår inte varför jag ska behöva höra av mig till dem.
Inte för att jag är dum.
Inte för att jag är ointresserad.
Utan för att jag var övertygad om att mitt sätt,
var "normalt".

"Så du tar för givet att om du inte hör något,
så är allt bra?"
Ifrågasätter han.

Och ja.
Det har jag gjort.
Fel av mig?

Jag har sett det som självklart,
att om det skulle vara något,
hända något,
eller de undra över något,
så hör de av sig.

För mig är det normalt.

Så har jag trott att det går till.
Har aldrig ens funderat över det.

Men bara för att det inte är så de anser att det ska vara,
så dumförklarar de en.
Så bestämmer de att jag inte bryr mig.

Bara för att vi har olika åsikter om var upplysningsansvaret ligger?


"Vi är rädda att hon får ta lite för mycket ansvar, för sin ålder."
Säger de också.
Utan att förklara närmare.
Hur de menar.
Eller hur de kommit fram till det.
Eller vad de anser att hon får ta ansvar för.

Lätt att svara på den då?


Jag höll självklart inte med.
"Det enda ansvar hon behöver ta,
är att hon sköter sig själv på morgonen.
Och det har hon valt själv att göra.
Hon vill inte gå upp tidigare, med oss."

Rektorn, som också var med på mötet,
höll med oss där.
"En 8-åring klarar att sköta sig själv på morgonen, om det är vad hon vill."
Sa hon.
"Ja, och Rebecca är 9."
La jag till.

Alla dessa saker la de fram,
utan belägg,
utan ens att förklara sig.
Utan att utveckla vad de menade.

De la fram det som sanningar.
Undrar om de ens trodde på det själva.


Rebecca har alltid varit lillgammal,
det borde de veta?
Hon har gått hos dem i 3 år.
Hon har alltid varit den som tar de andra barnen "under sina vingar".
Den som är "stor" och som får höra "titta på henne, varför kan inte du".
Hon har alltid varit stolt över att vara den duktiga,
den som folk tar som exempel.
För att hon trivs med det.
För att hon vill.
Inte för att vi tycker att hon ska.

Vad vill ni,
vad ser ni,
vad tror ni?
Vad har vi gjort för fel?
Vari ligger oron?
Oro för vad?

Är det vårt fel att hon är så "mogen" för sin ålder?
Mår hon dåligt för att hon får veta att hon är så himla smart och duktig?
Blir hon pressad av att vara det, av att vara en förebild?
Ska vi inte säga hur duktig hon är?

Vad ska vi göra då?
Vad vill ni?

Kan ni inte försöka tro på, att vi gjort ett bra jobb,
när Rebecca växte upp,
så att hon blivit den ovanligt vettiga lilla tjej som hon är?
Kanske tillochmed ge oss lite cred,
för att vi lyckats hitta en balans,
som gör att vi inte ens behövt bråka med henne,
för att få henne såhär ansvarsfull?
För att vi faktiskt gjort rätt?


Nej,
klokare blev vi nog inte.

Fick inte ens svar på vad de var oroliga över.
Den enda vetskapen jag hade med mig därifrån,
och den känsla som dröjde kvar,
var att allt detta,
var enbart för att jag inte visat intresse.
Något som bara är sant i deras ögon.

Varför de inte hade kontaktat mig,
eller försökt ta det här med mig innan de tog det såpass långt som att anmäla,
det fick vi heller inget svar på,
såklart.
Och när vi ifrågasatte varför han dragit in Rebeccas kompis mamma på ett rum,
för att diskutera oss,
och Rebeccas hemsituation,
trots att de lämnat ärendet till soc,
så att de skulle göra en utredning.
Så svarade han att han inte alls gjort det.
Han svarade aldrig på om han alltså menade att hon ljög.

Det känns så sjukt.




Så trött.


Orden krullar ihop sig och meningarna dansar lambada.
Jag har så mycket att skriva, men lika förvirrad som det här anmälan är, lika förvirrade blir mina tankar.
Det finns ingen röd tråd.
Jag hittar ingen logik.
Känslor och tankar svämmar över,
och då orden likaså.

Osammanhängande?
Då kan du ju tänka dig hur mina tankar ser ut.


För jag fattar ju inte!


Jag får inget svar på vad det är de är oroliga för.
Inget svar på vad vi kan göra för att skingra oron.
Men känner att jag måste bevisa för dem att de har fel.
Klarar inte av att veta att de tror så illa om mig, när de borde tycka tvärtom.

Tänk inte på det Ullis, säger alla.
Du vet ju, att du är bra.
Släpp det, och oroa dig inte.

Men så länge jag inte får veta vad jag gjort för fel,
så kommer jag nog inte kunna släppa.
För jag är osäker på om det kan vara "ingenting",
när de uppenbarligen ser nånting.
De måste ju tycka det iallafall,
även om de inte hade någonting att komma med på mötet.
Även fast de inte kunde peka på något konkret,
utan bara kom med massa påståenden,
som de inte ens behövde förklara i detalj.
Eller ha något belägg för.


Förvirrad!


Jag är bra.
Det finns inget dåligt som jag gjort.
Rebeccas uppväxt har varit bra.
Och hon mår inte dåligt.

Jag vet.
Jag vet!

Men, kan de inte berätta?
Så jag får veta, vad jag har att motbevisa?

Bara jag får veta, så kan jag ju bemöta det.
Får jag inte veta,
så kommer jag aldrig kunna sluta tänka.

Det är säkert så att de inte sagt varför,
för att de inte ens själva vet det.
För att deras anmälan var lika obetänkt,
som de påståenden de kom med på mötet.

Men om det är så,
så är det fan bara elakt.




Jag kom att tänka på en sak.
Det är lite lustigt,
egentligen.

Rebeccas fröken,
säger att Rebecca är en supertjej.
Hon har aldrig har sagt rakt ut, att Rebecca är bäst i klassen,
men "det är lustigt vad barn märker sånt själva."
Hon tycker att så som vi är,
så borde alla familjer vara.
Och att vi gjort ett bra jobb.
Att vi är bra.

Detta samtidigt som fritidspersonalen
tror att vi missköter henne.
Att vi inte prioriterar Rebecca.
Och att vi inte visar något intresse för hur hon har det.
De tror att vi är elaka/lassar på henne för mycket ansvar/hon saknar en manlig förebild och jag vet inte allt vad det var.


Det är lite svårt att förstå,
men det är samma barn de ser.
Trots att vad de ser, skiljer sig så markant.

Och den enda skillnaden,
mellan dem,
är att Rebeccas fröken,
har träffat oss,
sett oss tillsammans med Rebecca.

Det hade inte fritidspersonalen.
Innan detta möte.
Och nu efteråt,
så känns det inte så himla relevant,
att göra ett bra intryck.

Tyvärr.

Undrar om de ens pratade med henne.
Rebeccas fröken?


Och de säger att vi är dåliga på att kommunicera.
När det är de,
som velat träffa oss.
men inte tagit kontakt?

Medan vi tagit det som självklart,
att vi skulle få reda på,
om det var något som inte stod rätt till.
Att de skulle höra av sig,
om det var något vi behövde veta.
Och därför inte har sett någon anledning till att höra av oss.

Logiskt?

De har velat oss något,
men inte tagit kontakt.
Vi har inte velat dem något,
så därför inte tagit kontakt.

De har varit oroliga för hur Rebecca har det hemma,
men inte tagit kontakt.
Vi har vetat att hon har det bra,
så inte ansett att vi behöver ha någon kontakt.

Och det är vi, som är dåliga på att kommunicera?


Det stör dem att jag tänker annorlunda?

Bara för att det stör dem, att vi har all kontakt direkt med Rebecca, via hennes mobil.
Bara för att det stör dem, att Rebecca är så ansvarstagande och "mogen".
Bara för att det stör dem, att vi valt att jobba, framför fritids "föräldrakvällar".
Betyder det att vad vi gör är fel?
Betyder det att deras sätt att se på saken, är enda sättet man KAN se på saken?

Bah.

Ni ser hur förvirrad detta gör mig.
Jag vet varken ut eller in och trasslar in mig i mig själv.

Jag vet att vi gjort ett bra jobb.
Alla som känner Rebecca vet det.
Alla som känner oss vet det.

Jag menar,
titta på henne!

Hon har ju mer vett än en normal tonåring.
Hon är så mycket smartare och "mognare" än jag någonsin kunnat drömma om.
Hon är snäll, ansvarsfull, smart, och hänsynsfull.
Hon har så bra inflytande på andra barn att folk ber att hon ska vara med, så att hon kan "visa hur det ska vara".

Fan, jag har den perfekta dottern.
Och därför måste jag ha gjort fel?

Jag fattar inte!

Är hon så speciell, att ni måste tro att det finns en hake?

Newsflash.
Hon är verkligen så underbar som hon verkar.
Och jag har gjort ett bra jobb!
Hon har frihet under ansvar,
och det har funkat.
Hon har alltid fått veta inte bara att saker är på vissa sätt.
Utan även varför.

Det har funkat!


Sluta få mig att tvivla på mig själv!

Du kan inte hitta ett snällare sätt att uppfostra ett barn än det här.
Du kan inte få ett barn att tänka själv, på ett bättre sätt.
Du kan inte ha en mer harmonisk uppväxt, än hon haft.


Alla vet det.

Kan jag få fortsätta veta det!


Kan jag få fortsätta låta henne vara den hon är,
utan att ni ska tycka att det är fel,
för att hon inte passar in i den mall ni har,
över hur fritidsbarnen "ska" vara?

Kan hon få vara den perfekta dottern,
utan några hakar?

Bara för att hon helt enkelt är det?




Ärligt,
Jag vet inte vad de ville på mötet
Jag vet inte vad det var de var oroliga över.

Och ändå är jag orolig som fan.
För att de på något sätt.
Ska komma fram till att jag är dålig.
För att de vill det.

Vad vet jag, om vad fritidspersonalen säger till soc,
när inte jag lyssnar?

För jag vet att Rebecca är en ovanlig liten dam.
Och eftersom de tycker att det är "fel".
Så kanske de kommer fram till det.

De kan ju inte veta.

De känner oss inte och har inte varit med.

Det enda de har är mitt ord.
Och om de inte tror att jag är en bra förälder,
så känns det inte som att det väger så tungt.

De har pratat med folk som känner oss.
Som jag fått lämna som referenser.
Men om de tror jag är dålig,
så kan de lika gärna tro att jag bett dem ljuga.

Vad vet jag?


Kan inte det här bara vara över nu?


Så att jag kan få andas igen?


(Jag är inte dålig, jag vet ju det!
Så varför tror jag att de kan komma fram till det?)

Hemlis.

Hej bloggen.
Du är mitt andningshål,
du vet det va?

Till dig säger jag sånt som jag inte annars säger.
Jag behöver inte hålla allt inne och bara le för dig.
Som alltid annars.

Jag tycker om dig bloggen.
Du ger mig ny luft i mina lungor.
Och du tar all min "skit" utan att klaga.

Du är bra att ha bloggen.
Utan dig skulle jag nog vara knäckt.
Jag vet det.


Jag är ingen talare bloggen,
jag är en lyssnare.
Men nu är det du som lyssnar på mig.
Och jag är tacksam bloggen,
för att du finns.


För det kankse ÄR så att jag överreagerar på mammas beteende.
Men du låter mig.
Och det behöver jag.
Hon menade säkert inget illa,
men måste man mena illa för att såra?

För jag BLIR verkligen så ledsen.
Och om jag blir ledsen,
så kan väl ingen annan säga till mig,
att vad jag känner är fel?

Varför gör hon såhär?
Och varför låter jag henne?

Jag borde vetat bättre.

Vad ville du ha ut av samtalet mamma?
Trodde du jag skulle bli glad mamma?

"Hon sa att de skulle lägga ner utredningen."

Men mamma lilla.
Mig kvittar det hur många utredningar som är igång.
Jag vet vad som hände.
Där.
Då.
Jag vet det mamma.

Det läskiga är,
att det vet du också.
Du var också där.
Eller hur mamma?

Och ändå ringer du mig.
Och tror att jag ska vara tacksam.
För att hon lägger ner en anmälan som bara består av lögner?
Vad ska jag tacka för mamma?

Hennes lögner.
Dina lögner.
Era förbannade jävla lögner mamma.

Ditt samtal idag syftade bara till en sak.

Och den var, tvärtom vad du trodde, att jag blev förbannad.
Du har alltså mage att fortfarande, indirekt, kalla mig för lögnare?
Mig?
Du var där, och du kallar mig för lögnare mamma?

För fan mamma.

Det är ju så att man skäms.
För att vara en del av dig.


Ta er jävla polisanmälan och kör upp den i röven mamma.
Skit ska skit ha.
Mamma.