Nej fy.

Ja, fy vad jag är dålig på att hålla det uppdaterat här. Men jag har bara ingen inspiration! Vill inte behöva sitta och skriva värsta neggobloggen men det känns som att det är det enda som kan bli just nu!

Jag vill säga upp mig just nu! Så besviken på alla.

Kluven är jag. Fick veta i helgen att EXAKT det som jag och min kompis sade skulle kunna hända med hunden, det som vi sade att de skulle räkna med. Det hände. Och visst att det är synd om hunden. Men samtidigt känns det som en "knäpp på näsan". För att de var så jävla korkade att de tyckte att "Ja, men ni tar ju bara upp så där dyra saker som kan hända"
Ja, och vad var det som hände nu då?
Era dumma jävlar, tänk någongång! Hade det inte varit bättre om ni räknat med att hunden skulle kunna komma att behöva veterinärvård någon gång. Och att det faktiskt (konstigt nog) KOSTAR PENGAR!
Nu fick de förvisso ta veterinärkostnaden mot faktura, men känner jag min mamma rätt så är nästa gång körd. Ska man skratta eller gråta då?

Hur kan man vara så DUM?!?

(och här hade vi tagit upp att hunden kunde bli attackerad av en annan hund eller påkörd av en bil. Inte räknade väl vi med att den kunde få en fiskekrok genom läppen och tungan.) Så tokigt!

Äh, ibland är de så jävla korkade att man blir mörkrädd! Familjen är värst? Jo, familjen är värst.. Och bäst! Det vet ni. Alla ni andra.

.. Majs!

Jävla TÖNT!

Jag är så mesig ibland att jag blir förbannad på mig själv! Visst, jag blir förbannad på de andra också. De som gör mig så mesig, men mest på mig själv för att jag aldrig säger emot!

Jag HAR ju så mycket att säga, egentligen, (fy vad jag hatar detta ord!) men lik förbannat sitter jag bara där och håller med och håller fast. Så jävla arg! Så arg att jag nästan sitter här och gråter. (Ja, så funkar jag.)

Det sista Gunvor sa igår var "Ta det lugnt nu Ulrika och ta dina raster och gå ut och gå eller något på lunchen så att du kommer ifrån, stressa inte. Man kan inte göra mer än man gör. Lova det." Jag sa att jag skulle försöka, men hon vidhöll att jag skulle LOVA! Så det gjorde jag väl. Nästan. Jag sa "jag ska", men lade till "försöka" i mitt huvud.

Gunvor är väl den enda som vet hur jävla stressigt vi har det här ute. Och hur jävla lite folk fattar det. ALLT ska man göra! Det är som att folk blir mer och mer handlingsförlamade desto högre lön de får. Svårt att skicka brev t.e.x. Inte ens att skriva namnen på kuverten fixar de. Och att leta upp nummer på intranätet som de precis lika lätt som jag kan hitta, det ska man hjälpa dem med.

Och nu är jag ensam här. Och ska samtidigt svara på alla samtal som kommer in,
ta emot alla besök som kommer (helst visa dem fram dit de ska också),
frankera posten,
sortera fakturor,
göra alla beställningar och inventering,
skicka bud,
ta emot bud,
uppdatera information på hemsidor,
göra mailutskick,
beställa mat OCH gå och hämta den (helst samtidigt som jag sitter här i receptionen och svarar i telefonen!).
Fixa trasiga kopiatorer och
förklara för folk HUR MAN FAXAR!
Hålla reda på alla folk både här på HK och ute på alla depåer. (Hallå, det borde väl jag veta som sitter här i Solna att en på vårt lönekontor i GÖTEBORG inte var på plats idag?!?)

Och de undrar varför man blir stressad?!? (detta är självklart bara en bråkdel av allt som skall fixas, men ni fattar nog)

Nu fick jag dessutom höra imorse att vår telefontid är för kort nu på sommaren, för att förklara det lite snabbt så har vi vintertid växeln öppen 8.15-16.30, men arbetstiden är 8.00-16.45 (vi lägger till några arbetsminuter om dagen då för att kunna dra ifrån dem på sommaren, Gunvor förklarade hur men jag lyssnade nog inte så bra.) och på sommaren har vi den öppen 8.15-15.45. Arbetstiden är då 8.00-16.00. Men det går ju inte. "Normal kontorstid" måste växeln vara öppen så vi ska hädanefter ha växeln öppen till 16.00. Så fint, men, varför var detta så oviktigt när vi hade vintertid då? Så många timmar hade vi ju sparat om vi vetat detta. SUCK! Och vad ska vi göra med de timmar som vi lade till i vintras då som vi då nu inte får någonting för?
Dessutom kunde vi INTE ha lunchstängt här i växeln förrän den 1:a Juli, Nej vad bra! Så jag är beroende av folks goda vilja för att ens få äta lunch!

Och jag som har varit så snäll här. Jag som har skitit i hur det "ska vara", jag som har struntat i att man "har rätt till" 15 min paus på fm, och 15 min paus på em. Jag som ofta ofta har struntat i lunchen helt för att slippa belasta folk. Jag som aldrig någonsin krävt något! ALDRIG har jag satt ner foten och aldrig har de fattat!

Jag hade verkligen sett fram emot den här lediga timmen mitt på dagen, helt enkelt för att jag BEHÖVER den nu när jag ska vara ensam i receptionen i 5 veckor. Jag behöver den för att hinna andas, men inte ens det får man. Och jag är så jävla förbannad! Men inte säger jag något, utan jag bara sitter här och tycker att de borde fatta ändå! Men det är uppenbarligen att kräva för mycket. Här i receptionen har vi ju inget att göra ändå!

Nej, jag ska fan säga till dem, ska det vara så ska det vara. Ska de ha sina "jag är chef så jag måste ändra på något bara för att visa att jag bestämmer" så kan jag ju vara lika mesig. Då kan jag ju börja med att prompt gå iväg en kvart där vid 10-tiden, och en kvart runt klockan 2. Se hur intressant det är för dem att ta in någon från ekonomi som får sitta här då bara för att "det ska vara så". Jag trodde i min enfald att det var BRA om folk trivdes på sitt jobb, men helvete heller. Så länge saker är som de "ska vara" så är resten skit sak samma. Helvete vad arg jag är!


Helvete vad jag hatar dem ibland! Kom tillbaka Gunvor, jag saknar dig! Trots att du är lika mesig som jag är!

Semesterplaner.

Meningen var, att vi skulle hyra en "typisk västkuststuga" den här sommaren. Så att Marcus fick visa mig sina somrar som liten. Visst, inte mig emot. Bara jag får sol.
Vi hittade ett hus på Ellös som vi skulle hyra och skulle betala 8.000:- för 2 veckor. Lagom tyckte jag.

Marcus var dock inte riiiktigt nöjd med detta. Så i förrgår hittade han ett hus på Käringön som vi skulle hyra i 2 veckor istället. Mycket mysigare sa Marcus. Jovisst. Men sen kostar det också 15.000:-!! Inte lika lagom. Men vad gör man inte för att å de små liven nöjda.
(hade kunnat komma utomlands 2 veckor alla tre för samma pris!)

Det är la bara hoppas på att det faktiskt är så fint som han påstår. Men inte fan tänker jag bada. Havet kryllar av djur! (förra sommaren fångade Marcus krabbor, inte så smart om han vill få mig att bada i det vattnet.)

Snart går Gunvor på semester. i FEM VECKOR! Scheize, det kommer bli cirkus.

Åh, jag håller tummarna nu!

Majs!

Skolavslutning.

Ja, idag var vi på skolavslutning med prinsessan.
Söt som socker var hon, och de trötta ögonen visade sig inte förrän senare.
Trötta ögon? Jo, hon hade nämligen sovit hos en kompis natten till idag och de hade haft sådana fjärilar i magen att de inte somnat förrän typ 10- halv 11! Och jag antar att de sov som på nålar också, det kommer man ihåg från när man var liten. Skolavslutningen var ju en STOR händelse.

Hade jag vetat hur man lägger upp bilder här så hade ni fått se hur fin hon var, vit volangkjol, rosa DKNY tröja, vit kavaj och rosa sandaler med liten klack. Och så lockar i håret. Som en prinsessa som sagt. (Hur lägger man upp bilder här?)

Nu har Natalie åkt till Canarieöarna. Skönt för henne! Och förhoppningsvis får jag med mig henne och Tess till Västkusten i slutet av juli. Fy vad härligt!

Den här sommaren kommer nog bli ensam. Rebecca har redan lovat bort sig till kompissovningar hela denna vecka! Lär ju inte bli mindre sådant senare. På gott och ont. Men kul för henne iaf.

Nu ska jag jobba vidare.


Majs!

Det allra värsta.

Min mamma har varit med om det värsta som en människa NÅGONSIN kan bli utsatt för. Det är så läskigt att det nästan känns omöjligt att ens ta orden i min mun. På något sätt känns det som att jag HÖR vad de säger när de berättar om det, men jag tar det inte till mig, för jag vill inte tro på det! Det är så ofattbart och det är sådant som helt enkelt bara inte händer!

På nationaldagskvällen, en dag att fira, blir min mamma våldtagen och misshandlad. Ja, jag förstår orden, men jag vägrar inse innebörden. Inte än! Jag orkar inte. Det är alldeles för tidigt och alldeles för mycket som hänt på för kort tid. En människa klarar inte hur mycket som helst.

Det är lite läskigt, jag kan höra när hon berättar vad som har hänt. Men någonstans fattar jag det ändå inte, så jag tar det inte till mig. Det är bara ord, ingen handling. Det kan liksom inte vara sant, sånt händer inte!

Nu är det min tur att leva i min egna lilla verklighet, där har inget hänt.
Jag kommer vakna snart.



Jag diskuterade detta med min syster igår. Vi kom överens om att folk som får höra allt som hänt i vår familj den senaste tiden lär ju tro att vi har grava problem med att hålla oss till sanningen. Det är helt enkelt för mycket som har hänt, på alldeles för kort tid, för att folk ska kunna relatera till det. Tänk på oss då. Som inte har något val!

Nej, det är helt enkelt för läskigt för att man ska förstå innebörden. Låt mig vara ett tag.

Det har varit lite väl mycket den sista tiden nu. Jag behöver ro. Ta ett steg i taget.
Men ibland har vi inga val.
Det var någon som sa att: "Vi får i alla fall inte mer sorger och bekymmer än vi kan bära..." ¨
Och jag hoppas verkligen att det stämmer!

Majs.

Är de på riktigt?

Jag var i Eskilstuna i helgen. Hos syster så att Rebecca kunde busa med alla sina kusiner (ALLA var verkligen där) Och någon gång under söndagen (eller var det måndagen?) så blir jag inkallad till mammas lägenhet av en av mina systrar. (en av de vettiga). Därinne sitter hon och har pratat med sin pappa, min mammas sambo alltså, och jag får reda på att det inte bara är mig de ljuger för.

Han berättade för mig att han varit så förbannad på mig som han varit för att inte heller han har fått höra sanningen om vad som hände när vi tog hunden från min syster. Utan de har serverat en modifierad sanning till honom också. (vad han skämdes när han berättade att han sagt till sin mamma att jag tagit hunden från Johanna!)

Vad han skämdes när han insåg att han hade varit arg på mig på felaktiga premisser! Men jag sa som det var. Att det inte var hans fel, inte förväntar man sig att folk så kallt ljuger för en?
Jag satte mig sen tillsammans med mamma och berättade vad som f-a-k-t-i-s-k-t hände den där dagen för länge sen. Fy vad de ljuger! Jag fattar inte hur de har mage. Och att en 15-åring kan ha HJÄRTA att göra det dessutom, det övergår mitt förstånd.

Det känns skönt att inse att tvärtemot vad jag trodde, så litar faktiskt resten av familjen på mig. Och de håller dessutom med mig. Det finns inte en människa som tycker att jag gör fel! Ingen av dem som jag bryr mig om iaf! Ni anar inte hur skönt det känns att veta. Från att ha känt sig som det svarta fåret. Till att inse att de flesta tycker som jag! En sten lyftes från mina axlar och dagarna blev genast mycket ljusare. Era äckliga lögnare, in the end kommer det slå tillbaka på er själva!

Nu ska jag bara ta tag i att våga sätta mig bakom ratten igen så är allt guld.

Fy vad jag avskyr folk som inte ens BRYR sig om att försöka få till det där med språk och stavning. Det ser bara så ÄCKLIGT ut!


Majs!
Och ett litet ps, ni folk som försöker göra ALLT för att överbevisa er kärlek till någon annan. Desto mer ni försöker, desto mer tror vi inte på er. Är det inte så att det egentligen är er själva ni försöker bevisa det för? ;)

Uppdatering 11.58,

Och här sitter man och försöker intala sig att man inte bryr sig. Och så ringer syster (en av de vettiga) och berättar att mamma ligger på sjukhus och SJÄLVKLART BRYR MAN SIG. Helvete, hur kan man ens låtsas att man inte gör det?

Att lära sig av sina misstag..

Fan, så skrek jag på mamma igen. Och lik förbannat vet jag att det inte gör någon skillnad. Att hon varken hör eller bryr sig. Men ändå blir jag så förbannad att jag inte kan låta bli!

Jag skulle bara ringa och höra vilken kattunge vi redan hade bokat. Men det går liksom inte att prata med henne utan att ifrågasätta hur fan hon är funtad. Även fast det inte gör någon skillnad eftersom hon inte ens fattar vad man pratar om!

Jag blir så trött! Mest på mig själv. Men på henne också. Trots att jag b-o-r-d-e ha gett upp.

Ja, jag HAR gett upp, men någonstans ligger ändå hoppet att hon någongång ska FATTA vad fan det är de har gjort!

Så trött, så trött, så trött! Fan vad jag är dum som ens bryr mig!

Och hon gråter sina krokodiltårar och hon kommer med sina förbannade lögner. Och ALDRIG lär hon sig.

Så less!

Majs!

Skrämmande. (och alla är så söta!)

Vi har världens sötaste städerska här på jobbet, men idag hade jag en lite läskig konversation med henne.

Hon fick veta om bilolyckan och säger:

"Aah, jag tänkte fråga om vad som hade hänt igår (apropå hakan då). Men så tänkte jag att du kanske hade bråkat med din pojkvän."

Vafaan! Jag VILL att folk ska fråga om de tror att min pojkvän slår mig. Då om NÅGOT borde väl folk våga fråga?

Det var lite skrämmande att veta, hur lite folk vill lägga sig i. Men det är väl människans natur.

Sen tror jag jag glömde skriva hur gulliga de är på mitt jobb. I tisdags plingade det på dörren hemma och där stod ett blombud med en stooor rosa bukett med blommor och ett "krya på dig-kort" från jobbet. De är så söta. Jag tycker om mitt jobb!

Och for the record. Om du någonsin tror att jag blir slagen hemma. Så KRÄVER jag att du lägger dig i!

Majs!

Uppdatering, 13.52

Alla är så söta.

Min pappa är så söt.

Han ringde mig igår kväll, och sa att han knappt kunde prata med mig då när jag ringde i måndags och berättade om olyckan för att han var så chockad. Och när vi pratar där så hör jag liksom hur han snyftar i luren. Han är så söt min pappa. Det kändes verkligen att han BRYDDE sig på ett annat sätt.

Han skulle iaf bjuda på kräftor när vi kom dit i helgen. Han är underbar!

Rebecca är så söt.

Hon har en kompis som heter Malin. Malin skulle följa med oss på semester i sommar så att Rebecca skulle slippa vara ensam på västkusten i två veckor. Men det sa Rebecca att det skulle nog inte Malin ändå för hon och Valencia hade minsann sagt att Rebecca och Moa och Elin hade härmats och de var JÄTTEOSAMS! (Detta var i förrgår)
Idag ringer Rebecca mig på jobbet och frågar: "Mamma, kan jag få följa med Malin på hemmis (ja, det heter så när man vill följa med en kompis hem förstår ni) för hon och jag är kompisar igen."

Som sagt. Hon är söt Rebecca. Tänk vad det var lätt när man var liten.

Hon sover med Flammy i ett järngrepp, kankse bryr sig mer än man tror?

Majs.

Bättre eller sämre?

Det känns ibland (nu låter jag väl gammal och vis?) som att jag borde ha gjort mig mer illa. För som det är nu så får jag inte må dåligt riktigt. Nu ska jag vara glad för att vi kom så lindrigt undan, för de enda skador som finns, det är de som syns.

Hade jag haft synliga skador, då hade folk förstått att jag mådde dåligt. Men nu klarade jag ju mig och allt är BRA! Eller hur? Nu har jag ingen anledning till att vara ledsen eftersom vi alla klarade oss (relativt) utan skador, är det inte så?

Jag vet att ni bara menar väl, och jag klandrar er inte. Jag hade nog sagt samma sak till någon i min situation. Men det är bara det att jag vet bättre nu. Det är inte så "bara" trots att kroppen är hel. Man vet liksom mer än man VILL veta.

Och jag önskar så att jag inte fått veta hur nära det var, för då hade jag kanske hållt med er! Men nu kan jag inte göra det. För jag ser ju det som enligt alla "borde" ha hänt.

Så fort jag inte har något annat att göra!

Min mamma har inte ens brytt sig om att bry sig. Trots att hon vet. En syster sa det till henne.
Visst är det tragiskt? I min enfald trodde jag att hon skulle göra det.

Förresten så FINNS det en böjning på få-färre, den heter FÄRST! Har ni någonsin hört ett sådant fult ord? ;)

Vink.