Tänk om.

Tänk om, tänk om.
Hela tiden snurrar den meningen runt i huvudet.
Nej, det spelar ingen roll vad ni säger. Det spelar ingen roll ATT det gick bra. För det var så NÄRA att det gick riktigt dåligt. Och alla tänk om, de finns.

Tänk om vi åkt och sagt hej till Marcus syster där precis innan vi åkte hem. Då hade vi missat situationen helt.
Tänk om vi hade bytt förare i Jönköping som planerat, då hade vi blivit åskådare vi också.
Tänk om jag inte hade hunnit svänga undan, så att vi kört rakt in i "lilla vita bilen" istället. Då hade det gått riktigt illa.
Sekunder hade gjort skillnad!
Tänk om vita bilen hade haft passagerare, de hade inte levt nu.

Tänk om, tänk om, tänk om. Massa tänk om. Och nya hela tiden.
Finns så många saker som hade kunnat ändra allt.
Sekunder HADE gjort skillnad.

JA, jag vet att vi klarade oss jättebra. Bättre än vi borde ha gjort.
Ja, jag vet att det bara var bilen som blev "riktigt" skadad. Men att leva med ett sådant här minne är illa nog. Min dotter kunde ha blivit fastklämd! Förstår ni hur det är att VETA det. Att se det framför sig precis som att det FAKTISKT hade hänt? Jag tror inte det.
Och det spelar ingen roll att ni berättar för mig att vi hade tur, att vi ska vara glada att det gick så bra.
Det spelar ingen roll hur många gånger ni berättar för mig att jag ska tänka positivt, tänka på att det trots-allt-gick-bra. För ni känner inte det jag känner. Ni ser inte framför er det jag ser. Och framför allt så förstår ni inte.

Jag kommer nog aldrig minnas hela olyckan, och lika bra är nog det. Det här är "lagom" ont.

Majs!

Änglavakt

Ibland blir man nästan troende. Det är när man inser hur nära man varit attbli riktigt skadad.

Jag tänker aldrig berätta för Rebecca hur nära det var. Men när man tittade på bilen efteråt så inser man att man haft änglavakt. Hon hade bara lite ont i fingret! Hela sidan är intryckt, och hon kunde ha varit där någonstans. Men hon har bara lite ont i fingret. Tack gud. (Nej, jag vet att jag inte tror på gud)

Mitt ansikte är väl det som är minst snyggt nu, efter en exploderad Airbag, men Fy fan vad vi klarade oss bra!

Peppar peppar!

Lite uppmuntran.

Utklipp från ett mail, skönt att inse att inte alla tycker att jag är en idiot.


"Hotellrum verkar dock ha en
kontemplerande påverkan på min hjärna och jag tänkte i vilket fall "undrar
hur det är med Ullis?", så jag gick in och kollade bloggen... aah f-n
vacker, vad struligt det låter med hundar, syrror och familj och allt!? Kan
ju inte hjälpa heller, och sen fattar jag förmodligen ännu mindre än jag kan
hjälpa, vilket därmed blir extremt lite!?

Men tänkte ändå... att man kan få tycka några saker!?
JAG tycker - och har alltid tyckt - att du är en j-igt SCHYSST tjej. Med
fullt av ironisk humor som är alltför sällsynt, med en vass tunga fast ändå
full av varm och ovanligt mycket empati. Det märks, t o m när du låter
besviken på din omgivning.
Tror att det är därför jag egentligen uppskattar dig.

Såå... om det känns som om inte alla tycker likadant, så har du i alla fall
ett fan här. För vad det nu är värt!? :)

Kram!"

Det var lite skönt att läsa det mailet såhär på morgonen.

Och det är skönt att prata med mina andra systrar också. Och inse att: Nej, jag är fan inte dum i huvudet. Jag är fan inte så elak som de försöker få det till. Mitt enda problem är att jag bryr mig. Och jag FÖRSÖKER sluta! För jag märker när jag inte är önskvärd.

Annars har jag snöat in på John Grishams böcker nu. Läst en bok igår och började på en ny imorse. Köpte ännu en till när jag köpte frukost också. De är rätt sköna. Kan vara skönt att ha något att göra under bilresan till Göteborg. Trots att Marcus tycker att det är osocialt av mig att sitta och läsa. Jag älskar böcker!

Funderar på vad köpa till syster Natalie i födelsedagspresent. Några tips?

(Nej, jag hade inget att skriva i bloggen idag, ville bara dela med mig av mailet som gjorde mig så glad!)

Majs!

Som jag sa,

Precis som jag sa.

Jag "pratade" med min syster på Lunar igår. Det enda hon över huvud taget kunde relatera till var "Ja, men du önskar ju ändå att vi dör så varför bryr du dig." Det var det enda hon kunde läsa ut av mina dagböcker. Är de inte skrämmande.
Hon kan inte se att hon har någon del i det alls. Utan helt enkelt är det så att jag önskar att de var döda. Det måste vara något som är fel. Eller så är hon så insnöad att hon verkligen inte fattar vad hon gjort mig. Kanska är det så att hon verkligen TYCKER att det bara är hon som blivit illa behandlad. vad vet jag.


Jag orkade inte ens argumentera. Jag är övertygad om att hon endast försökte leka martyr och få mig att: "Neej, Johanna, så är det inte alls." Så jag sa inte det. Jag besvarade inte ens den typen av svar. Hon fattar ju inte ens vad det är hon har gjort. För henne är det bara så att jag är dum, för jag försöker ta hennes djur ifrån henne. Och då kommer hon minsann ta livet av mig. Underförstått så skulle det vara mitt fel om hon dog.

Hoppas hon förstår att det är för hennes skull jag ringer soc. Hon är ju självmordsbenägen. Sånt är inte min mor kapabel att ta hand om. (Nej, jag vet att hon inte är självmordsbenägen. Ja, jag vet att hon bara vill ha uppmärksamhet. Jag vet allt detta!) Hon säger att hon inte bryr sig om att de dricker längre. Stackars liten. Kanske har hon inbillat sig allt detta för att det är vad som gör minst ont. Kanske är det lättare att låtsas vara tuff och säga "skiter väl jag i." än att erkänna att man mår dåligt. Särskilt när ingen ändå bryr sig.

Undrar när hon ska förstå, att allt detta gör jag för ATT jag bryr mig.

Jag finns inte för dem. De finns inte för mig. Men nog fan kan jag ändå försöka se till att resten av hennes hemmatid blir dräglig.

Majs!

Jag vet inte.

Nej, jag vet inte ens vad jag ska göra. Egentligen. (vad betyder egentligen?)
Jag borde sluta bry mig. För att det är vad som gör minst ont. Men samtidigt VILL jag ju att de ska lära sig något av allt detta. Och om jag bara "låter dem slippa mig" så tror jag tyvärr inte de gör det. Jag tror verkligen inte det. För min familj är inte som alla andra.

Min familj är inte som alla andra.

Din familj skulle nog sörja en förlorad familjemedlem.
Min familj är glad för att de slipper någon som lägger sig i och klagar.
Din familj skulle nog fundera på vad de själva har för roll i det som hänt.
Min familj rycker på axlarna och säger "Ulrika är dum, hon bad oss dra åt helvete." Och funderar inte mer på om det har med dem att göra.
Din familj skulle säkert få dåligt samvete av att ljuga för en familjemedlem.
Min familj gör det utan att blinka, både för och om en. Och skäms inte ens. Allt för att ställa sig själv i bättre dager.
Din familj skulle nog be om ursäkt om de gjorde dig fel.
Min familj skulle aldrig drömma om att göra något sådant.
Din familj, skulle nog aldrig hamna i den här situationen.
Min familj gör det fler gånger än du kan räkna till.

Är jag bitter?
Kan man vara annat?

Ingen som inte varit i denna situation, kan nog förstå alla känslor som jag går igenom just nu. Jag vill slå på dem. Men det skulle inte göra någon nytta.
Jag vill skrika på dem. Men vad skulle det ändra på?
Jag vill förklara för dem. Men det har jag redan försökt.
Vad finns kvar? Någonstans vägrar de ju ändå lyssna för att de inte vill inse sin egen inblandning.
För att det är så mycket lättare att säga "Ulrika har minsann gjort så att Johanna har börjat skära sig i armarna" än att faktiskt erkänna att "fan, det är ju VI som inte funnits där för henne." Jag blir så förbannad! Men jag HAR skrikit så mycket på min mamma. Jag har frågat henne hur fan hon kan göra så här mot mig. Och ibland TROR man att man når fram. När hon intygar att "nej, det är självklart inte fel av dig att göra si eller så" men när man två minuter senare får samtal av någon annan, som bevisar att ALLT ens mamma precis sa till en. Var toklögner. Då blir man arg, man blir besviken, man blir ledsen. och man vill bara strunta i allt.
Och man FÖRSÖKER göra just det. Man försöker intala sig att "jag bryr mig inte om dem". Men man gör ju det. Så än en gång försöker man få dem att ta reson. Att förstå vad fan det är de håller på med. Och än en gång har man en mamma som ljuger en rakt upp "i ansiktet"

Hur många gånger klarar man detta? Långt fler gånger att man tror att man ska klara det. Helt enkelt för att man måste.

För att det är ens familj. Och man vill försöka få den att funka.

Jag går sönder inuti. Men det tror ingen. De är helt enkelt övertygade om att jag gör som jag gör för att jävlas med dem. De kan inte tänka längre än så. Helt enkelt för att de inte vet vad det betyder att vara osjälvisk. Att tänka utanför sig själv. Vad är det för fel på dem? Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det.

Det handlar inte ens om dessa jävla hundar som alla har snöat in på. Det handlar om att finnas där för andra. Och om alla dessa satans lögner.
Nästa människa som ljuger för mig får en kula i pannan! Helvete vad less jag är!

Snälla hjälp mig någon!


Majs!

Drar åt helvete?

Gör de? Jag vet inte, jag bad om det. Men om de lyssnar så bra som de hittills gjort så är det tveksamt. Jag är så jävla ledsen, och förbannad, besviken. Och jag vet inte vad. Jag har verkligen försökt, så många gånger. Att få dem att förstå. Men det är som att tala med en vägg. Som en av mina kära systrar sade; det är liksom som att öronen hör vad man säger. Men hjärnan bara glömmer av att registrera det. Och det är fan så det känns. Man tror att man har förklarat allt såpass logiskt att inga missförstånd kvarstår. Men lik förbannat får man höra en dag senare att det man sa, det finns inte längre. Hissen verkar inte gå ända upp.

Elakt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Bara skrämmande ärligt.

Min mamma och min lillasyster träffade på en av mina vänner idag. Med sig hade de en ny hund. (suck!)
Hon var mäkta nervös över att min kompis såg denna hund, så hon började förklara att "Johanna är ute med Sandra och Pipens hund, den heter Ronja och är syster till Casper. (Casper är då Johannas förra hund, den som vi skaffade ett nytt hem till)

På något sätt känns det som att iom att hon berättade för min kompis att den här hunden de hade med sig INTE alls var en ny hund (bullshit) så VISSTE hon ju ändå att min kompis skulle berätta för mig att hon sett dem med en ny hund. Och då kunde hon ju ändå tänka såpass logiskt att hon förklarade bort hunden. Men lik förbannat så berättar hon för MIN kompis att "ja, jag tycker det är elakt av Ulrika att ta hunden ifrån Johanna, hon kunde ju ha gett henne en chans" och "Ulrika gjorde faktiskt så att Johanna började skära sig i armarna"
WTF! Kan NÅGON förklara hur ens egen mamma kan göra så mot en?

Jag ringde min mamma sen. Jag bad dem dra åt helvete hela bunten.
Hon visste (självklart) inte vad jag pratade om. Varför är jag inte förvånad? Så många knivar som jag fått i ryggen så är det ett under att jag lever.
Jag sa till min mamma att enda anledningen till att Johanna skär sig i armarna är det faktum att mamma och Berra (Johannas pappa) super och inte finns där för sina barn, det har INGET ALLS med någon hund att göra.
Jag skiter i om hon inte vill höra det, jag kan vara skrämmande ärlig om jag måste.

Jag är läskigt förbannad på dem för tillfället, det är inte långt ifrån att jag önskar livet ur dem. Skrämmande? Ja, men vad tror ni då det är för mig? Jag orkar fan inte längre. Alla dessa lögner. Och de här personerna ska vara min familj! Jag vet inte. Men jag tvivlar starkt!

Jag kommer från en dysfunktionell familj. Vet ni hur ont det gör?

Det är tur att jag har de andra i min familj som faktiskt bryr sig. Som också de, trots allt, blivit vettiga människor efter att ha växt upp i denna dysfunktionella familj. Jag tackar pappa för mycket. Och är så glad för att Tess Och Natalie finns. Ni är mina änglar! (Tack vare er dör inte hoppet)
Ja, Mikaela och Suss finns också såklart. Men på något sätt har jag aldrig kommit dem lika nära. (Det är nog bara för att de är äldre än vad jag är, jag har aldrig behövt ta hand om dem)

Läste på lillasyster Johannas "lunarsida" i förrgår på flera ställen att "jag älskar mina hundar, men Casper tog min syster ifrån mig och sen sålde hon han" (Ja, svenskan var så dålig) så jag skrev till henne att hon skulle sluta snacka så mycket bull utan testa att vara ärlig någon gång. Men hon har väl fått för mycket av mamma i sig. För den enda respons(?) jag fick var att inläggen jag skrev raderades. Och alla "bevis" för att hon någonsin skrivit så om mig, också de raderades. Tror du verkligen att jag är så blåst Johanna? Då får folk att tycka synd om dig på falska premisser. Det är inte synd om dig. Och du, du har dig själv att skylla.

Fan, ni hör väl själva? Jag blir mörkrädd av att veta att min mamma ska föreställa en vuxen människa. Och att Johanna är så läskigt lik henne, det bådar inte gott för framtiden.

Nej, de KAN dra åt helvete. Faktiskt, de finns inte för mig och inte jag för dem. Det gör ont. Men mindre ont än att FÖRVÄNTA sig att man har en familj som sen visar sig vara en illusion.
Nu VET jag iaf vad jag har att förvänta mig.

Majs!

Inte så himla seriöst.

Nej, man behöver inte ALLTID vara sådär himla seriös. Så länge man klarar av att vara det vid de tillfällen det krävs.

Så här har ni prov på min inte-så-seriösa-sida: http://www.bestofblocket.se/MultitaskingTest.htm
Jag blir gaaalen på detta spel!

Helgen var toklugn, Rebecca spenderade mer än halva hemma hos sin kompis (sov där lö-sö, och sö-må!) och jag och Marcus uppdaterade vår lägenhet, Fy vad den är fin nu!
Och så invigde vi vår nya grill igår, efter att först ha spenderat halva dagen i en massa affärer (ja, för det vore ju onödigt att vara ute i solen nu när den väl kommit!) Uppenbarligen.

Försöker vänja Frida (katten) vid ett uteliv igen, det gick la sådär. Hon tyckte det var okej att vara utomhus (väldigt stilla!) när vi var med henne, men om det krävdes att hon skulle flytta med sig så slickade hon asfalten med magen. Tultan då! Undrar vad som har hänt.

I lördags fyllde ännu en av mina systrar år. Och idag en till. Fan vad tiden går snabbt! Natalie är ju snart vuxen!

Hade nog egentligen inget att skriva, ville bara dela med mig av detta spel till er. Så att ni också kan sitta på jobbet och gnissla tänder! Hel-vete. (jag klarade iaf över 22 en gång)


Majs!

How come,

På något sätt känns det som att de varit övertygade om att jag gör detta bara för att jävlas. Hur kan det komma sig? Sådan har jag aldrig någonsin varit som person, det enda jag vill, är att göra det som är rätt. Hur kan det vara fel?

Jag försöker få dem att bli lika oegoistiska, men det enda de kan se är att Johanna är ledsen för att hon inte har sin hund kvar. Jag säger, att det inte ens är därför hon är ledsen. Men det verkar ingen annan förstå.

Istället för att ifrågasätta hur en 15-åring (om 4 dagar) kan känna att hon vill ta livet av sig för att hon blir av med en hund som hon haft i EN VECKA. Så väljer de att inte ifrågasätta alls, utan bara bli arga. På fel grej dessutom. De borde vara arga på sigsjälva, för det är de som har svikit. Tänk om någon bara kunde förstå.

Jag säger som så. Att enda anledningen till att Johanna blir så ledsen över denna förlust, är för att hon, i brist på vuxna att förlita sig på och känna kärlek från, lägger över allt detta på sina djur. Och hur sorgligt detta än må vara (mitt hjärta blöder), så är det än sorgligare att de vuxna inte ser detta.

Jag smsade med henne igår. Hon skrev att hon ville skära sig i armarna. Även hon tror att det är hunden som gjort henne så ledsen. Kanske är hon så van att bli sviken av sina föräldrar att hon inte ens inser att det är de som gör henne så illa. Att det är deras oförmåga att finnas där för sina barn som bränner som knivar i ryggen, osynliga, men lik förbannat så j*vla verkliga.

Jag vill hjälpa henne, men på rätt sätt. Och det har inget med hunden att göra. Vad hon behöver, är trygghet i sin omgivning, i de vuxna omkring henne. Inte en valp som ska ta emot all hennes smärta. Någon gång rinner det över ändå.

(självklart skulle jag bry mig om du tog ditt liv, jag nog mest av alla, för som jag skrev till dig. Så är det liksom min grej att lägga mig i)

Och ni undrar varför jag hatar fulla människor? This my friends, is why.

Majs!

Jomenvisst,

Min kompis fick ett samtal mitt i natten av en stupfull Ullis-mamma. Så fint!
Mamma började skrika om:

Att vi minsann trängt oss in i lägenheten, (Observera då att mamma gick dit med oss, vilket borde betyda att hon själv också då trängde sig in där?)

Att vi stulit hunden (Observera då att mamma efter att vi hämtat hunden berättade hur stolt hon var över Johannas osjälviska beteende och att Johanna växt i hennes ögon och att hon var så stolt över henne.)

Att Johanna ska ha tillbaka hunden (Trots att det redan nu, utan hunden, stinker kattpiss i deras lägenhet, de inte har råd att köpa mat eller kattsand. Och inte ens skulle ha råd med ett eventuellt veterinärbvesök.)

Att Johanna kommer ta livet av sig om hon inte får tillbaka hunden (Kanske vettigare att åka med henne till psykakuten då än att ringa min kompis full som ett ägg mitt i natten?)

Att Casper (hunden) är Johannas bebis och att hon inte överlever utan honom. (Kul att höra, när hon haft denna hund i en vecka. Och hennes hund Chikko som hon haft i 3 eller 4 år spelade ingen roll, bra där. Det bevisar väl bättre än något att en hund är nog.)

Min mamma är vettig *harkel host*

Sitter här på jobbet nu och är så förbannad att hela magen värker, och kroppen skakar. Har fått dispens av Gunvor att gå ifrån och ringa min mamma och skrika lite sen. Men blir ett Eskilstunabesök ikväll ändå. Oavsett om de är min "familj" eller inte så kan de inte bete sig på detta sätt. Ska släpa med dem till polisen och få ett stopp på detta om det ska behövas. Har redan gjort en polisanmälan, men uppenbarligen behöver den uppdateras. Suck, visst har jag en fin familj? Tur att resten är vettigare.

Bah, ät skit!


Uppdatering, 10,54

Ringde min mamma, var nära att jag inte ens fick prata med henne för hennes sambo. Var tvungen att förklara för honom att det var mamma och Johanna som gått omkring och spridit lögner om mig och därför var polisanmälda, men att om han också hade gjort det skulle jag gladeligen anmäla honom också. Nejdå, han hade inte sagt något och så fick jag prata med mamma.

Tror att vi pratade i en halvtimme, där jag mesta delen av tiden frågade vad i h*lvete hon höll på med. Saken är den, att min mamma är en mästare på att vända kappan efter vinden så mest sa hon bara att "nej, jag gjorde inte" "nej, jag sa inte" o.s.v. Jag är så trött på folk som inte är ärliga!
Fick även höra av hennes sambo att "hunden ska tillbaka och det med basta" och att vi skulle akta så att vi inte fick med honom att göra. Jag sa bara till mamma att han skulle vara tyst om inte han också ville ha en polisanmälan på sig.

Det blir Eskilstuna idag, för jag är så trött på dem att jag skulle kunna kräkas. Jag tar med dem till hunduppfödaren och polisen en gång för alla, sen kan de säga vad fan de vill. De är ju uppenbarligen inte min familj.

Och mamma, så lågt att försöka få M att ta parti, så otroligt lågt. Men vad hade jag förväntat mig av dig?

Ni vet lika väl som jag att din lägenhet stinker. Snart följer jag folks råd och anmäler det också.

Det är inte så att jag skäms över min familj, men visst önskar jag ibland att den vore normal.

Majs-helvete!

Landning.

Nej, jag har fan fortfarande inte landat efter helgen. Jag är fortfarande helt förvirrad och förstår verkligen ingenting. Kan någon FÖRSLÖKA förklara för mig hur f*n ens egen familj kan bete sig på sådant sätt, för jag fattar inte. Jag fattar ingenting.

Jag vill ju självklart tro att de gör vad de tror är bäst, men inte ens det kan jag intala mig själv då det helt enkelt inte håller. Det finns INGENTING som gör deras beteende berättigat. Ingenting alls.

Jag vet, att min mamma har problem med att ta ansvar. Jag vet, att hon helst av allt inte ens hade behövt bli vuxen. Men nu ÄR hon vuxen, nu ÄR hon mamma till 6 barn och får lov att finna sig i det. Men hur f*n är hon funtad? Hur f*n kan hon välja ett barn framför ett annat? Så gör man helt enkelt inte. Och att dessutom göra det på ett sådant sätt. Att helt TOTALT vända helt om, och gå från att tycka att jag gör rätt. Till att gå och sprida lögner om mig till min systers fördel? What he fuck just happened? Vem f*n är hon att göra så?

Allvarligt, kan inte din familj adoptera mig så att jag har NÅGON att ha som förebild, att förlita mig på och att lita på.

Jag orkar inte med dem längre. Men det blir deras förlust, för jag har ALLTID varit ärlig.

Majs!

(Och grattis syster Therese på 22-årsdagen. Vad önskar hon sig?)

Och grattis världens bästa Ramona, Nu har du ditt efterlängtade körkort. Det var på tiden! ;)

Så jävla trött!

Jag är så jävla less på min familj så det är läskigt! Fattar inte hur man kan ljuga för, ljuga om, och behandla en familjemedlem på det sättet. Det övergår mitt förstånd.

Jag har nu gett dem 20 minuter på sig att fixa detta, annars är min familj ett antal personer fattigare. Inte mig emot, ska de fortsätta bete sig så så har jag ingen familj att prata om där ändå.

Helgens händelser som utlöst detta:

1. Ulrika får höra om att lillasyster J har skaffat ännu en hund. Bad idea, de har varken råd, tid eller plats för detta djur. Och dessutom har det faktum att hon "tröttnat" på sin gamla hund då han är "old news" inte höjt hennes superbra-hundägare-image heller.

2. Ulrika pratar med kompis R som är jättemycket-hundvän och dessutom vet om Ulrikas familjs "problem" med överfulla kattlådor, stundvis fyllda med tidningspapper då det inte finns några pengar att köpa kattsand för och dessutom en support av U och hennes sambo M för att katterna (4 vuxna och 5 kattungar för tillfället) ens ska ha mat hela månaderna. Hjälp utlovas.

3. Ulrika får på söndagen besök av kompis R och de går tillsammas med Ulrikas mamma A hem till en kompis till lillasyster J (hon är hundvakt) för att påtala problemet för henne. De blir uppmötta i områdets centrum och föjer syster J till lägenheten där hon vistas.

4. Efter långt samtal där de (trodde sig) fått syster J att inse att de inte kan ha en till hund, att det endast vore själviskt av henne att behålla hunden för att "hon alltid velat ha en stor hund" och att det för hundens bästa vore bättre att hon lät hunden få ett bättre hem. Syster J sade i slutet av detta "möte" att Okej, ta hunden. På vägen hem berättar U´s mamma A att detta var så moget av syster J och att hon "växte i hennes ögon"

5. U och kompis R börjar få samtal av lägenhetsägare P att de begått hemfridsbrott för att de inte fått en inbjudan till lägenheten av denne. (Skrattretande jag vet, bad vederbörande att läsa på lite i lagboken och återkomma, vi hade blivit inbjudna i lägenheten) Kompis R fick dessutom höra att vi stulit hunden (Trots att vi gav syster J de 200(!?!) som hon hade betalat för valpen) och att den skulle tillbaka till lägenhetsinnehavare P. När kompis R påtalade att det inte var lägenhetsinnehavare P´s hund svarade denne att "Nej, men ni tog den härifrån." (So?!?)

6. Kompis R får samtal av hunduppfödaren som säger att både U´s syster J, samt U´s mamma A (?!?) sagt att U och R stulit hunden!!

7. U ringer mamma A och berättar för vederbörande att antingen fixar de den här soppan och berättar sanningen för alla inblandade innan klockan har blivit halv sju, annars skulle både lägenhetsinnehavare P, syster J, och mamma A bli anmälda för förtal.

Dit har vi kommit nu. Nu är klockan halv, och jag ska ringa.

Håll tummarna.


Majs!

Uppdatering, 21,59.

Vilken dag, alla jag pratat med angående den här dokusåpa-liknande helgen har sagt samma sak. Det är helt otroligt hur en familj kan behandla en familjemedlem på detta sätt.

Efter många turer fram och tillbaka, med en lillasyster J som säger att hon ska ta livet av sig och att jag ändå inte bryr mig (Lägg ALDRIG någonsin ord i munnen på mig, särskilt inte efter den behandling de utsatt mig för under helgen). Med en mamma som bara säger ingenting alls (Det har alltid varit hennes specialitet att vända kappan efter vinden och aldrig ta parti för eller emot något). Och en polisanmlan mot alla dessa personer (mamma, Johanna, "Pipen" och Sandra) för förtal, kan jag nog somna något sånär gott.
Visst att jag förlorat en del av min familj, men är det ens en familj att tala om från början när de både ljuger för och om mig, och dessutom vill mig så illa?

Har fått höra nu i efterhand att precis ALLA har fått höra om att Johanna hade fått en hund med orden "Men säg inget till Ullis". Helt jävla otroligt, min egen familj kan inte ta att jag är ärlig och alltid "speaking my mind" så de ljuger för mig. H-e-l-a tiden. Nej, nu får det vara nog. De kan dra.


Majs och god natt!