Tänk om.

Tänk om, tänk om.
Hela tiden snurrar den meningen runt i huvudet.
Nej, det spelar ingen roll vad ni säger. Det spelar ingen roll ATT det gick bra. För det var så NÄRA att det gick riktigt dåligt. Och alla tänk om, de finns.

Tänk om vi åkt och sagt hej till Marcus syster där precis innan vi åkte hem. Då hade vi missat situationen helt.
Tänk om vi hade bytt förare i Jönköping som planerat, då hade vi blivit åskådare vi också.
Tänk om jag inte hade hunnit svänga undan, så att vi kört rakt in i "lilla vita bilen" istället. Då hade det gått riktigt illa.
Sekunder hade gjort skillnad!
Tänk om vita bilen hade haft passagerare, de hade inte levt nu.

Tänk om, tänk om, tänk om. Massa tänk om. Och nya hela tiden.
Finns så många saker som hade kunnat ändra allt.
Sekunder HADE gjort skillnad.

JA, jag vet att vi klarade oss jättebra. Bättre än vi borde ha gjort.
Ja, jag vet att det bara var bilen som blev "riktigt" skadad. Men att leva med ett sådant här minne är illa nog. Min dotter kunde ha blivit fastklämd! Förstår ni hur det är att VETA det. Att se det framför sig precis som att det FAKTISKT hade hänt? Jag tror inte det.
Och det spelar ingen roll att ni berättar för mig att vi hade tur, att vi ska vara glada att det gick så bra.
Det spelar ingen roll hur många gånger ni berättar för mig att jag ska tänka positivt, tänka på att det trots-allt-gick-bra. För ni känner inte det jag känner. Ni ser inte framför er det jag ser. Och framför allt så förstår ni inte.

Jag kommer nog aldrig minnas hela olyckan, och lika bra är nog det. Det här är "lagom" ont.

Majs!