Det allra värsta.

Min mamma har varit med om det värsta som en människa NÅGONSIN kan bli utsatt för. Det är så läskigt att det nästan känns omöjligt att ens ta orden i min mun. På något sätt känns det som att jag HÖR vad de säger när de berättar om det, men jag tar det inte till mig, för jag vill inte tro på det! Det är så ofattbart och det är sådant som helt enkelt bara inte händer!

På nationaldagskvällen, en dag att fira, blir min mamma våldtagen och misshandlad. Ja, jag förstår orden, men jag vägrar inse innebörden. Inte än! Jag orkar inte. Det är alldeles för tidigt och alldeles för mycket som hänt på för kort tid. En människa klarar inte hur mycket som helst.

Det är lite läskigt, jag kan höra när hon berättar vad som har hänt. Men någonstans fattar jag det ändå inte, så jag tar det inte till mig. Det är bara ord, ingen handling. Det kan liksom inte vara sant, sånt händer inte!

Nu är det min tur att leva i min egna lilla verklighet, där har inget hänt.
Jag kommer vakna snart.



Jag diskuterade detta med min syster igår. Vi kom överens om att folk som får höra allt som hänt i vår familj den senaste tiden lär ju tro att vi har grava problem med att hålla oss till sanningen. Det är helt enkelt för mycket som har hänt, på alldeles för kort tid, för att folk ska kunna relatera till det. Tänk på oss då. Som inte har något val!

Nej, det är helt enkelt för läskigt för att man ska förstå innebörden. Låt mig vara ett tag.

Det har varit lite väl mycket den sista tiden nu. Jag behöver ro. Ta ett steg i taget.
Men ibland har vi inga val.
Det var någon som sa att: "Vi får i alla fall inte mer sorger och bekymmer än vi kan bära..." ¨
Och jag hoppas verkligen att det stämmer!

Majs.